Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010

Behörig att ingå förlikningsavtal?

Inte alltid lätt att veta vem som företräder en juridisk person. Det fick Skanska erfara vid en rättsprocess som avgjordes för drygt en månad sedan. Allt började med en bristfällig VVS komponent som Skanska köpte in från en svensk grossist, som kallas nedan för Alvesta. Alvestas VD hette Lars. Defekten orsakade omfattande skador och Skanska krävde Alvesta på skadestånd genom brev den 19 mars 2008. Förhandlingar pågick både före och efter kravbrevet och Alvesta företräddes vid dessa förhandlingar av VDn Lars. Drygt en månad efter Skanskas kravbrev "fusionerades" (tänk förlossning, fast åt andra hållet) Alvesta upp i ett annat bolag, som kallas nedan för Solar. Alvesta blev därefter en division av Solar och Lars blev divisionchefen. Förhandlingar fortsatte och ledde till ett möte i september 2008. Lars medverkade vid mötet och kom då överens om att Alvesta/Solar skulle ersätta Skanska med drygt 3 mkr. När Skanska skickade ett brev med begäran om betalning i enlighet med överenskommelse svarade Solars högre chefer att Lars inte var behörig att binda Solar till något, i vart fall inte till en skyldighet att betala 3 mkr.

Utgångsläge är att styrelsen i sin helhet samt personer särskilt utsedda av styrelsen (dvs särskild firmatecknare) kan binda bolaget. VD är därutöver behörig att binda bolaget till löpande förvaltningsåtgärder. Lars var dock inte styrelsen, firmatecknare eller (vid det läget) VD. Hade han fullmakt? Det var frågan för tingsrätten.

En anställd har en behörighet som följer med lag eller "sedvänja". Denna typ av fullmakt kallas för ställningsfullmakt. Skanska åberopade ett yttrande från en rättsexpert som skrev att det är vanligt förekommande i "rättslivet" att en "mellanchef" är behörig att träffa uppgörelser, "i all synneherhet inom fastighets- och byggsektorn". Tingsrätten sågade utlåtandet, som saknade underlag/bevis för påståendet om vad som förekommer i rättslivet. Tingsrätten ifrågesatte även om en VVS-grossist tillhör den s.k. bygg- och fastighetssektorn.

En toleransfullmakt uppkommer om någon obehörig uppträder med huvudmannens goda minnen vid flera tillfällen utan att huvudmannen ingriper. Men det var inte heller aktuellt här eftersom Lars inte hade utgett sig för att vara Solars representant vid flera tillfällen.

Det återstod kombinationsfullmakt. En sådan fullmakt uppkommer om huvudmannen gör något som ger tredje man intrycket av att någon har en fullmakt. I detta fall hade Skanska inledningsvis kontaktat Alvestas fillial, som i sin tur hänvisade Skanska vidare till Lars. Hänvisningen var den åtgärd som gav Skanska en befogad uppfattning om att Lars var behörig. Det spelade ingen roll att Alvesta senare gick upp i Solar. Solar "ärvde" Alvestas rättigheter och skyldigheter, inklusive den "belastning" som hänvisningen innebar för Solar i detta fall. Hänvisningen, tillsammans med Lars ställning som styrelseledamot samt hans medverkan under förhandlingarna tillsammans skapade en kombinatinsfullmakt. Solar var således förpliktat att fullfölja avtalet.

Stockholms tingsrätt, mål T 10812-09 den 26 oktober 2010

Lojalitetsplikt vid avtalsförhållande

Räcker det att följa kontraktet till punkt och pricka eller har vi ett ansvar att gå något längre än det som står inom kontraktets fyra sidor? Ja, det har vi, säger Svea hovrätt i ett spännande case om avtalstolkning. I själva verket handlade målet om två personer som köpte en fastighet från två personer. Men för att förenkla denna referat tar jag mig friheten att banta ner partsställningen till en köpare och en säljare.

Parterna undertecknade ett köpekontrakt som innehöll en s.k. låneklausul. Innebörden av klausulen var att köparen hade rätt att hoppa av köpet om banken inte beviljade ett lån. Köparen hade i o f s redan fått ett s.k. lånelöfte från banken. Lånelöftet innebär att banken i princip är beredd att lämna ett lån under förutsättning att köparen fullföljer de sedvanliga ansökningsrutinerna och att inget oförutsett inträffar.

Efter kontraktskrivningen men före tillträdet tog köparen kontakt med banken och uppgav att dennes framtida inkomster kanske skulle vara lägre än tidigare bedömt. Köparen uttryckte själv en viss skepsis till att kunna återbetala lånet. Banken bestämde sig därför för att inte bevilja lånet. Köparen åberopade då låneklausulen och hoppade av köpet. Hmmm. Avtalsbrott eller inte?

Visserligen stod det i kontraktet att köparen hade rätt att hoppa av om banken inte beviljade lånet. Och banken onekligen sade nej till lånet. Men säljaren menade att låneklausulen skulle vara tillämplig om banken själv tog initiativet till en omprövning av lånelöftet. Köparen skulle däremot inte själv underminera sina chanser till lån. Här handlade det inte om någon försämring av köparens ekonomi utan mer om köparens kalla fötter.

Hovrätten håller med säljaren. En avtalspart har rätt att utgå ifrån att motparten skall "uppträda lojalt", menar hovrätten. I detta fall agerade köparen illojalt genom att själv sabotera sina lånemöjligheter. Mot bakgrund av lojalitetsplikten ansåg hovrätten att säljarens tolkning av låneklausulen var tillämplig. Köparen tvingades betala skadestånd om drygt 750.000 kronor plus ränta samt rättegångskostnader (tingsrätten och hovrätten) på drygt 700.000 kronor. Eftersom köparen troligen hade även egna rättegångskostnader gissar jag att priset på köparens misstag översteg 2 mkr.

Svea hovrätt mål T 362-09 den 22 oktober 2010.

Styrelseansvar: Den som väntar på något gott . . .

Kanhända att jag börjar bli tjatig, men här kommer ännu ett case av styrelseansvar för bolagets skulder. Först, det gamla vanliga. Bolaget går back med hur mycket pengar som helst år in och år ut. Revisorn påpekar för styrelsen att bolaget har likvidationsplikt och att de behöver upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelsen struntar i det och kör vidare. Till slut, försätts bolaget i konkurs och en motiverad men oprioriterad borgenär (såsmåningom, se nedan) stämmer styrelseledamoten. Styrelseledamoten har under dessa omständigheter ett personligt ansvar. Så var även fallet här. Nu, till det ovanliga med detta case. Borgenären väntade ca 12 år innan denne väckte talan mot ledamoten. Borgenärens faktura förföll till betalning under maj 1997. Borgenären krävde styrelseledamoten i januari 2007. Det framgår inte av tingsrättens dom varför borgenären väntade så länge. Styrelseledamoten hävdade bl a att borgenärens fordran var preskriberad.

Tingsrätten utgick tydligen ifrån att den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen gäller styrelsens personliga ansvar, vilket är riktigit. Tingsrätten ansåg att preskriptionsfristen började löpa vid fakturornas förfallodatum, vilket troligtvis är fel. Borgenärens fordran uppkommer vid beställningen eller leveransen. Det torde ha inträffat något tidigare än fakturans förfallodag. Men tingsrättens troliga misstag i denna del påverkar inte resultatet, eftersom leveransen tydligen ägde rum i nära anslutning till faktureringen.

Borgenären lyckades alltså med talan trots att denna väntade nästan 10 år för att kräva styrelseledamoten och ytterligare 2 år innan denne väckte talan. Förutom fakturans kapitalbelopp fick borgenären dröjsmålsränta från den 30 maj 1997. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Mora tingsrätt mål T 611-09, dom den 13 april 2010.

Director Liability for Corporate Debts

Under Swedish law, directors (and under certain circumstances, other company representatives) are liable for corporate debts if they fail to take certain steps despite grounds to believe that the corporation's registered share capital is impaired by more than 50 %. Wow, that was a mouthful! It's not as complicated as it sounds. Let's look at the various components seperately. What's registered share capital? It's simply an amount that you get by multiplying number of shares outstanding by the par value per share. For example, if the corporation issued 1,000 shares at a par value of 100 SEK per share, the registered share capital is 100,000 SEK. When is it impaired? When shareholder equity is less than the registered share capital. Equity is the amount left over when all corporate debts are paid. So, if the company has 200,000 SEK in assets and 100,000 SEK in debts, its shareholder equity is 100,000 SEK. If it's shareholder capital is 100,000 SEK, no problem- it's registered share captal is intact. On the other hand, if shareholder equity is 95,000 SEK and registered share capital is 100,000 SEK, it's share captial is "impaired."

Back to the formula described above. If the directors have reason to suspect that the share capital is impaired by more than 50 %, they must take certain steps. The steps are: first, promptly prepare a special balance sheet and have the auditor review it. Second, if the balance sheet confirms their suspicion, call a shareholders' meeting as soon as possible. Third, if the shareholders vote to continue, the directors must call a new shareholder meeting and present a new special balance sheet within 8 months of the first shareholder meeting. Fourth, if the second special balance sheet does not show that the share capital is 100 % intact, then the directors must petition the court to liquidate the company.

That's a lot to keep track of. But if the directors fail to take the necessary steps within the time limits prescribed, they are personally liable for corporate debts that arise after their failure. A director of a construction company learned this the hard way in a decision recently affirmed by a Swedish court of appeals. The director was owner of a construction company that was a subcontractor in a construction project. Between April-July 2004, the company bought products used in the project but was unable to pay for the products. The company was placed into bankruptcy in September 2004 and the supplier did not receive any payment in the bankruptcy proceeding. The supplier sued the director. The court found that the company's share capital was completely wiped out as early as March 2004. The company's monthly financial reports did indeed show that the capital was impaired. So that was that, the director was ordered to pay more than 300,000 SEK as well as the supplier's court costs of more than 100,000 SEK. The ruling has been affirmed on appeal.

The moral of the story: keep an eye on the corporation's financial condition and call a lawyer for advice if you suspect that shareholder equity is less than registered share capital.

Svea hovrätt, mål nr T 5925-08, den 7 juli 2010

Bolaget likvidationspliktigt, styrelsen ansvarig för skulderna

Enligt svensk aktiebolagsrätt måste styrelsen följa ett visst körschema så fort ledamöterna har skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av bolagets aktiekapital. Lägg märke till att det räcker med blotta misstankar om underskottet. Styrelsen kan alltså inte vänta tills de är säkra eller ens ganska säkra att så är fallet. Så fort de anar att så kan vara fallet, får de agera. Det som behöver göras är först och främst att upprätta en kontrollbalansräkning. Detta skall också granskas av bolagets revisor. Om kontrollbalansräkningen visar att det egna kapitalet understiger hälften av aktiekapitalet, måste styrelsen kalla till en bolagsstämma. Bolagsstämman skall då ta ställning till om bolaget skall träda i likvidation eller kämpa vidare. Om stämman beslutar att kämpa vidare måste ny kontrollbalansräkning läggas fram på ny stämma inom 8 månader. Om den nya kontrollbalansräkningen visar att aktiekapitalet är intakt, är faran över. Om aktiekapitalet inte är intakt måste bolaget försättas i likvidation. Om styrelsen missar något steg eller tar för lång tid vid de olika stegen är styrelsen ansvarig för bolagets skulder som uppkommer efter förseelser.

Stockholms tingsrätt har nyligen ålagt tre styrelseledamöter att betala ca 90.000 kr jämte ränta och rättegångskostnader på ca 190.000 kronor till en borgenär. Tingsrätten fann att styrelsen hade skäl att misstänka att aktiekapitalet var förbrukat redan vid ingången av 2003. Inte desto mindre blev kontrollbalansräkningen granskad av revisorn först i augusti 2003. Inte nog med det hade kontrollbalansräkningen undertecknats av en av tre ledamöter. Enligt tingsrätten måste den undertecknas av minst hälften av ledamöterna för att det skall räknas som en kontrollbalansräkning.

Stockholms tingsrätt, mål T 4963-09, den 1 juni 2010

Ansvarsgenombrott, styrelseansvar för bolagets skulder

I ett uppseendeväckande fall har hovrätten tillämpat principen om ansvarsgenombrott och ålagt styrelseledamöter att betala bolagets skulder om mer än 500.000 kronor. Nyberg var styrelseledamot i ett bolag som försattes i konkurs. Ekberg och Andersson ansåg att Nyberg hade ett skadeståndsansvar gentemot det konkursdrabbade bolaget. Grunden för bolagets skadeståndanspråk framgår inte av domen men hur som helst var konkursförvaltaren inte intresserad av att driva processen mot Nyberg. Ekberg och Andersson tyckte däremot att frågan om Nybergs skadeståndsansvar var värd att pröva och kom överens med konkursförvaltaren att köpa ut denna skadeståndsfordran på Nyberg. Ekberg och Andersson bildade Punctator AB, vars enda syfte var att förvära skadeståndsfordran och driver processen om skadeståndsansvar mot Nyberg. Inledningsvis satt Andersson i Punctators styrelse och ersattes såsmåningom av Ekberg.

Med skadeståndsfordran i bagaget åkte Punctator till Jönköping där bolaget stämde Nyberg för dennes påstådda styrelseansvar. Punctator förlorade dock rättsprocessen mot Nyberg vid Jönköpings tingsrätt. Punctator överklagade domen men förlorade även i hovrätten. Trots segern i målet hade Nyberg föga skäl att jubla eftersom hans rättegångskostnader uppgick till mer än en halv miljon kronor. Visserligen ålades Punctator att ersätta Nyberg för dennes rättegångskostnader, men även Punctator försattes i konkurs.

Affärsjurister vet att tingsrättens dom ofta signalerar halvleken i matchen och andra halvleken går ut på att driva in fordran med hjälp av Kronofogden. En vinnande dom kan tråkig nog omvandlas till en pyrrhusseger om motparten inte kan betala. Nyberg var på väg till samma öde som många parter råkar ut för, dvs att vinna i rätten men ändå förlora mycket pengar. Nyberg visade dock mod och kreativiteten och gick vidare med en process mot Ekberg och Andersson och ersättningen kan vara inom räckhåll.

Nyberg stämde nämligen Ekberg och Andersson och menade att de bör ansvara för Punctators betalning till Nyberg. Såväl tingsrätt som hovrätt har nu hållit med Nyberg om detta. Grundprincipen enligt svensk rätt är att ett aktiebolag och ingen annan svarar för aktiebolagets skulder. En aktieägare skall kunna utgå ifrån att satsade aktiekapital är allt som förloras vid bolagets konkurs. Styrelseledamöter skall inte heller oroa sig för ett betalningsansvar, bortsett från några lagstade scenario där styrelseansvar för bolagets skulder är aktuella. Här blev dock Ekberg och Andersson ansvariga för Punctators skulder, men inte på grund av någon av de lagstadgade fall av styrelseansvar utan pga en luddig princip som kallas för ansvarsgenombrott. Principen påminner om den amerikanska principen piercing the corporate veil som beskrivs i min bok Introduction to American Law (köp den nu!). Domstolen sade att ansvarsgenombrott här var påkallat eftersom Punctator var ett "klart exempel på ett illojalt missbruk" av aktieägarens frihet från personligt ansvar. Bolagets enda syfte var att driva denna rättsprocess och bolaget hade inte tillräcklig med pengar för att ersätta rättegångskostnader vid en eventuell förlust. Inte nog med det valde bolaget att processa vidare i hovrätten och därmed spädda på Nybergs kostnader. Återstår att se om Ekberg eller Andersson överklagar domen. Återstår också att se om Ekberg eller Andersson har resurser att ersätta Nyberg.

Jag gillar resultatet även om lagstiftaren kanske behöver hoppa in här. Ekberg och Andersson designade en välgenomtänkt strategi för att skaka loss pengar från Nyberg med begränsad riskexponering för sig själva. Ekberg var tidigare advokat och dessutom hade erfarenhet som konkursförvaltare. Han hade alltså koll på de verktyg som fanns i hans juridiska verktygslåda. Han hade även utformat Punctator så att det inte gick att reda ut vem som var aktieägaren (som annars bär ansvaret vid ansvarsgenombrott). Punctator ägdes nämligen av ett Gilbratarbolag som i sin tur ägdes av två andra Gilbratarbolag vilka i sin tur ägde varandra korsvis. Herr Ekberg visste minsann hur man bygger ett korthus! Stor applåd för domarna i målet som skipade rättvisa i detta fall, även om avgörandet inte stöds till punkt och pricka av lagboken. Ännu bättre skulle vara om vi får en lagändring så att företrädare för processande parter i större utsträckning bär ansvar för rättegångskostnader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål T 3004-08, den 23 juni 2010

Partner's Liability After Exit

Under Swedish law, a partner remains liable for partnership debts existing at the time of a partner’s exit from the partnership. A Swedish Court of Appeals recently affirmed a lower-court ruling that such liability remains even if the partnership’s creditor consents to the transfer of the partner’s share in the partnership to a new party. To eliminate continued liability after exit, a partner must secure an express release of liability from the creditors.

In the case under review, Mölndalsfastigheter AB became general partner in a limited partnership in September 1992. The limited partnership, which had one asset, a parcel of real estate, had previously received a loan of more than 4 MSEK. In August 1993, Mölndalsfastigheter AB transferred its share in the limited partnership to Wallenstam I Göteborg AB. Mölndalsfastigheter apparently requested and received the creditor’s consent to the transfer of the share to Wallenstam. The terms of the loan stated that if the parcel of real estate were to be transferred, the person acquiring the property was required to seek creditor approval to also assume liability for the loan. Mölndalsfastigheter apparently assumed that this consent provision also applied to transfer of shares as well. In any event, the transfer to Wallenstam was approved by the creditor. There were subsequent transfers of the shares and the limited partnership ultimately went bankrupt in 2001. The creditor contacted Mölndalsfastigheter in 2005 and demanded repayment of the loan and commenced legal proceedings in 2007.

Mölndalsfastigheter’s main argument was that approval of the share transfer to Wallenstam constituted a release of Mölndalsfastigheter’s liability for the partnership debts. Not so, said the district court in a ruling that now has been affirmed on appeal. The court’s analysis focused on the statutory provision that liability for partnership debts existing at a partner’s exit continue. While the parties are free to agree on a release, it is the departing partner that must prove that such agreement has been reached with the creditor. An agreement of this kind will not be implied from a creditor’s consent to the share transfer.

This case shows that it is not only the incoming partner that must use care to determine the extent of the liability he is assuming, but also the exiting partner must carefully extinguish it’s liability if that is the parties’ intention.

Author’s Note: This was my first blog entry in English. Let me know if there is any preference for Swedish or English entries and I will try to accommodate my readers.

Hovrätten för Västra Sverige, mål nr T 1063-10, den 31 maj 2010

Konkurrensklausuler

Konkurrensklausuler förekommer i många avtal. En stor del av dessa konkurrensklausuler skulle nog visa sig vara ogiltiga vid en rättslig prövning. Konkurrensklausuler är ogiltiga i den mån de är "oskäliga". För att avgöra om en viss konkurrensklausul är oskälig får man studera rättspraxis. Eftersom konkurrensklausuler förekommer ofta i anställningsavtal är det framför allt Arbetsdomstolens avgöranden som är vägledande. Det är självklart skäligt att förhindra en anställd från att bedriva konkurrerande verksamhet under anställningstiden. Det är inte ens nödvändigt att särskilt avtala om ett konkurrensförbud under anställningstiden. Det följer av arbetstagarens lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren. Mer kontroversiellt är klausuler som förbjuder konkurrens efter anställningens upphörande. Till att börja med måste arbetsgivaren ha ett berättigat intresse att binda den anställda efter anställningens upphörande. Företag som bedriver egen produkt- eller metodutveckling anses ha ett sådant intresse att förhindra anställda som jobbar med utvecklingsarbetet att utnyttjar deras kunskap vid konkurrende verksamhet.

Konkurrensklausuler kan eventuellt få förekomma i andra typer av verksamhet. Företag som inte besitter tillverkningshemligheter använder ibland konkurrensklausuler ifall det föreligger ett företagspecifikt kunnande. Frågan är om just den eller de anställda som binds har haft tillgång till detta företagspecifika kunnande. Med andra ord, även om ett företag får binda en anställd som jobbar inom företagets forsknings- och utvecklings enhet, betyder det inte att en marknadschef eller försäljare också får bindas till en konkurrensklausul.

Om arbetsgivaren anses ha ett befogat intresse, måste detta intresse vägas mot den anställdes intressen att får försörja sig med det som han eller hon är bra på. Vid denna intresseavvägning tittar domstolen på klausulens geografiskt och tidsmässigt räckvid. Gäller klausulen bara på orten där den anställda jobbade? Sverige? Globalt? Gäller det under 3 månader? 6 månader? 12 månader? Ju större geografiskt räckvidd och ju längre klausulen gäller desto större chans att klausulen bedöms vara oskälig.

En sista faktor som har betydelse, är om den anställda erhåller kompensation från arbetsgivaren under karenstiden. Om skälig ersättning betalas under karanstiden är chansen ganska stor att domstolen finner klausulen skälig, såvida den inte sträcker sig allt för långt geografiskt sett eller tidsmässigt. Ett alternativ kan vara att betala en premium till den anställda under anställningstiden, men då bör det framgå av anställnigsavtalet att han eller hon erhåller kompensation för den karenstid som kan komma vid anställningens upphörande.

Företagshemligheter

Tala är silver men tiga är guld. Det gamla ordspråket är även ett gott juridiskt råd beträffande företagshemligheter. Lagen om skydd för företagshemligheter säger nämligen att den som obehörigen använder eller avslöjar företagshemligheter skall ersätta den skada som uppkommer för näringsidkaren. Lagen tillämpas på arbetstagare m fl.

Anställda har som regel tillgång till arbetsgivarens företagshemligheter som t ex kundlistor, kundavtal, budgetar m m. En anställd får dock inte avslöja företagshemligheter som han fått del av under sådana förhållanden att han insåg eller borde ha insett att han inte fick avslöja den. För att undvika tvist över vad den anställde inser eller borde inse, bör arbetsgivaren skriftligen klargöra för de anställda att information om bolagets affärs- eller driftsförhållanden är hemlig och får inte röjas. Om en anställd trots denna klar instruktion berättar för en utomstående (t ex en blivande ny arbetsgivare i samband med jobb intervju) vilka kunder arbetsgivaren har och innehållet av kundavtalen, har han brutit mot lagen.

Förbudet att röja företagshemligheter gäller även efter anställningen upphör, men då endast om det föreligger "synnerliga skäl". Enligt praxis kan synnerliga skäl föreligga t ex om den anställde under sin anställning (även under uppsägningstiden) planerar och förbereder en ny verksamhet som kommer att konkurrera mot arbetsgivaren. Det är dock inte alltid lätt för en arbetsgivare att styrka att synnerliga skäl föreligger. Arbetsgivaren bör därför i stället gardera sig genom att skriva in i anställningsavtalet att den anställde inte får använda eller röja företagshemligheter även efter anställningens upphörande. Om ett sådant avsöljande trots avtalet skulle ske kan arbetsgivaren åberopa avtalsbrottet i stället för lagen om skydd för företagshemligheter.

Ansvarsfrihet

Årsstämmor i aktiebolag, ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar tar upp frågan om ansvarsfrihet för styrelsen och VD. Oftast beviljas ansvarsfrihet utan vidare diskussion. Så, vad händer om stämman röstar emot ansvarsfrihet? Ingenting händer egentligen, i alla fall inte direkt. Ett stämmobeslut att inte bevilja ansvarsfrihet innebär endast att bolaget eller föreningen får väcka talan mot den eller de personer som nekats ansvarsfrihet. Det behöver inte vara en majoritet som röstar emot ansvarsfrihet, utan det räcker att minst 10 % av aktierna röstar emot. Vill bolaget gå vidare med en skadeståndstalan, beslutas frågan om en sådan talan på stämman. Även här räcker det med att minst 10 % av aktierna har biträtt beslutet om att väcka talan. En skadeståndstalan är dock ingen oundviklig konsekvens av att stämman inte beviljar ansvarsfrihet. Stämman kan nöja sig med beslutet om ansvarsfriheten och då får beslutet karaktären av en markering mot den eller de som inte beviljats ansvarsfrihet.

Vad händer om ansvarsfriheten beviljas? Är det ändå möjligt för bolaget eller föreningen att föra en skadestalan mot styrelseledamöter eller VD? I teori är det inte är möjligt. Det finns dock några undantagsfall som täcker de flesta fall då ett bolag eller en förening skulle vilja föra en skadeståndstalan att ett beslut om ansvarsfrihet har mycket begränsad betydelse. Även om stämman har beviljat ansvarsfrihet, får bolaget föra en skadeståndstalan om det i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller på annat sätt inte har lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga uppgifter till bolagsstämman om det beslut eller den åtgärd som talan grundats på. Med andra ord, om stämman inte fick fullständiga uppgifter om den händelse som är föremål för en skadeståndstalan, så är ett eventuellt beslut om ansvarsfrihet inget hinder för talan.

Slutsats nr 1: styrelsen och VD bör lämna en utförlig redogörelse på stämman för åtgärder och beslut som kan tänkas vara kontroversiella. Ett beslut om ansvarsfrihet som fattas efter en fullständig och riktig redogörelse stänger dörren till efterföljande skadeståndstalan.

Slutsats nr 2: ett bolag eller förening kan mycket väl ha rätt att föra en skadeståndstalan mot ledamöter eller VD trots tidigare beviljad ansvarsfrihet, om den stämma som beslutade om ansvarsfrihet saknade ett fullständigt underlag för sitt beslut.

Bostadsrättsföreningar: stämmobeslut får gynna vissa medlemmar mer än andra

En bostadsrättsförening i Farsta beslutade på föreningsstämman att uppföra ett bullerplank. Cirka 18 av 35 medlemmar hade inte någon nytta av bullerplanket och fem av dessa medlemmar tyckte att det var fel att hela föreningen skulle vara med och betala de ca 1,1 miljoner kronor som krävdes för att gynna några men inte alla medlemmar. Alla skall behandlas lika, menade dessa fem medlemmar, och hävdade att beslutet stred mot den s.k. likhetsprincipen som gäller inom associationsrätten.

En feltolkning av likhetsprincipen, säger hovrätten. Visserligen står det i föreningslagen att stämman inte får fatta beslut, ägnade att bereda otillbörlig fördel åt en medlem till nackdel för en annan medlem. Men det betyder inte att alla medlemmar måste gynnas exakt lika mycket av stämmobeslut. Så länge beslutet medför en hyfsad bra fördel för föreningen eller föreningens hus, strider det inte mot likhetsprincipen även om vissa medlemmar har större nytta av åtgärden.

Svea hovrätt, den 13 april 2010, mål T 6617-08

Slarvig protokollföring stjälper bostadsrättsföreningen

Flera punkter på de protokoll som förs vid varje stämma, likväl som kallelser till stämmor, är mer eller mindre standardiserade. Det händer dock emellanåt att en viss fråga vid stämman kräver mer omsorg än andra. Det fick en bostadsrättsförening i Stockholm erfara efter hovrättens dom. Föreningens bostadshus var försett med balkonger för alla lägenheter utom fyra. Bostadsrättshavarna för dessa fyra lägenheter ville också ha balkong och frågan togs upp på föreningsstämman. Åtta föreningsmedlemmar röstade för balkongbygget och sju röstade emot. Huvudregeln är att stämmobeslut förutsätter en enkel majoritet. En kvalificerad majoritet krävs dock under vissa omständigheter. Bland annat ifall innehavaren av den berörda lägenheten motsätter sig den föreslagna förändringen. Föreningen tillämpade denna regel till stämmobeslutet och fann att beslutet saknade den kvalificerade majoriteten som ansågs nödvändig. Föreningen antog att stämman inte hade bifallit förslaget och avstod från att bygga balkongerna. De fyra besvikna bostadsrättshavarna hänskjöt frågan till domstolen.

Visserligen kan ett balkongbygge innebära förändringar i närliggande lägenheter pga till exempel ökad insyn i dessa lägenheter. Beslutet stöddes uppenbarligen inte av en kvalificerad majoritet efter sju av 15 närvarande röstade emot förslaget. Både tingsrätten och hovrätten konstaterade emellertid att det inte framgick av protokollet om någon, några eller samtliga av dessa 7 medlemmar påverkades av balkongbygget. Om ingen av dessa 7 berördes av beslutet, gäller inte skyddsregeln som kräver en kvalificerad majoritet. Vilket skulle innebära tillämpning av huvudregeln som går ut på att en enkel majoritet räcker. Eftersom det var föreningen som åberopade skyddsregeln om kvalificerad majoritet, var det föreningen som hade bördan att bevisa att skyddsregeln var tillämplig. Det kunde föreningen inte klara av eftersom protokollet inte innehöll uppgifter om vem som motsatte sig förslaget och varför de motsatt sig förslaget. Stämmans ordförande borde alltså ha antecknat vilka medlemmar röstade emot förslaget samt ange skälen för medlemmarnas invändning.

Svea hovrätt, dom 18 mars 2010, mål T 3399-08

Förvärv av egna aktier: inte bra, men inte ogiltigt

Bortsett från börsnoterade bolag får aktiebolag som regel inte förvärva dess egna aktier. Men vad händer om ett aktiebolag trots förbudet ändå förvärvar egna aktier? Är förvärvet ogiltigt? Nej, förvärvet är inte ogiltigt, enligt ett färskt avgörande från Svea hovrätt. Grundaren till ett aktiebolag hamnade i ekonomiska bekymmer och kom dessutom inte bra överens med de andra aktieägare i bolaget. Han försökte lösa båda problemmen genom att sälja sina aktier till två av de andra aktieägare. På grund av slarv vid upprättandet av aktieöverlåtelseavtalet uppgavs bolaget som köparen av aktierna i stället de två tänkta förvärvarna. Bolaget betalade även delen av köpeskillingen kontant. De två avsedda förvärvarna skrivs inte destom mindre in som ägarna i aktieboken och dessa två personer ersatt bolaget för den kontantbetalningen som gjordes. End of story, skulle man tro. Men bolagets ekonomiska resultat vände därefter uppåt och säljaren ångrade tydligen den gjorda affären. Han åberopade aktiebolagens förbud för ett bolag att förvärva egna aktier och hävdade att förvärvet var ogiltigt och att aktierna skall återgå till honom, alternativ att bolaget skall utge ersättning till honom.

Hovrätten noterar dock att lagstridiga förvärv behöver inte betyda ogiltiga förvärv. Man måste granska förbudets syfte för att kunna fastställa om lagstridiga handlingar i det enskilda fallet är ogiltiga. Förbudet mot förvärv av egna aktier skall skydda bolagets borgenärer och hindra att ett bolag påverkar bolagets aktiekurs. Ingen av dessa syften var aktuellt i detta fall, varför transaktionen inte är ogiltig.

Svea hovrätt dom meddelad den 22 mars 2010, mål T 1441-08