STYRELSEANSVAR TROTS ÅTERSTÄLLT AKTIEKAPITAL?

Som jag flera gånger har skrivit om, kan styrelseledamot i ett aktiebolag ådraga sig ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa förutsättningar. Om det finns skäl att anta att bolagets aktiekapitalet är delvis förbrukat, ska styrelsen genast upprätta och låta revisorn granska en kontrollbalansräkning. Om KBR visar att minst 50 % av aktiekaptialet är förbrukat, ska frågan om likvidation hänskjutas till bolagsstämman.

Högsta Domstolen har nu beviljat prövningstillstånd och ska pröva OM styrelsen kan undgå ansvaret genom att se till att aktiekapitalet är återställt i stället för att upprätta KBR. Såväl tingsrätten och hovrätten ansåg att styrelsen hade ett personligt ansvar för vissa obetalda skulder eftersom de visste om att bolagets aktiekapital var förbrukat när de trädde in i styrelsen i samband med den ene av ledamöterna köpte bolaget. Han var medveten om bolagets ekonomiska tillstånd samt att bolaget var likvidationspliktigt när han köpte bolaget. Han satt in mer pengar tämligen omgående efter köpet och bolagets aktiekapital var därmed återställt. Han trodde att behovet att upprätta KBR därmed var undanröjt. Så var det inte, säger hovrätten. När skyldigheten att upprätta KBR väl har inträffat, kan styrelsen inte undvika ansvar med annat än att upprätta KBR och fullfölja de regler som gäller. Inkommande styrelsen har en viss tid på sig innan deras ansvar att upprätta KBR inträffar, men det är ändå KBR som gäller för att stoppa/undvika ett ansvar.

Ombudet för de två styrelseledamöterna reser en bra fråga i sin inlaga till HD. Reglerna kring KBR är till för att skydda borgenärer. Är borgenärer inte därför bättre förtjänta av att bolagets aktiekapital är återställt än att KBR upprättas? Vad skulle Du föredra om Du hade varit bolagets borgenär: att någon sätter in mer cash i bolaget eller att styrelsen upprättar en KBR som visar hur dåligt ställt bolaget är? Det kommer att bli intressant att se hur HD resonerar.

Högsta domstolen, Mål T 5779-10, den 19 december 2011, angående Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 november 2010 i mål T-2509-09

SUPPLEMENTAL PURCHASE PRICE IN SHARE TRANSFER AGREEMENTS

Price is often one of the most difficult issues to reslove in any negotiated sale. When buying a business, a person is sometimes willing to pay more if the business performs as well as the seller claims during the negotiation. A solution that would appear win-win is to agree on a base purchase price for the business that can be increased or decreased depending on the performance of the business in the ensuing year (or some other period). The additional amount paid by the buyer if the agreed-upon milestones are met is sometimes referred to as a supplemental purchase price (sw tilläggsköpeskilling).

The potential problem with this arrangement is illustrated by a recent ruling from a Swedish Court of Appeals. In the case, the seller sold shares in a joint venture that was formed to devlope a parcel of real estate into residential housing. The share price was to be increased (and a supplemental purchase price paid), if the project reached certain milestones. Following the share transfer, changes occured in the project leading to higher costs and lower profits. The seller claimed that the buyer violated a duty of loyalty to the seller in deliberately driving up the costs of the project to reduce profits and avoid payment of the supplemental purchase price.

The court acknowledged that Swedish law does impose a duty of loyalty among contracting parties. But the duty of loyalty is greater in some contexts and lesser in other contexts. When it comes to real estate development, the court reasoned, there are numerous variables that can effect the success of the project. Real estate development is risky business. And the builder owes loyalties of various degrees to various parties. In this context, the duty of loyalty between contracting parties is diluted, and it would take more than simply showing that the actual results of the project fell short of the projected results before a court will find a breach of the duty of loyalty. The seller lost the case.

The moral of the story: supplemental purchase prices are nice in theory, but in practice difficult to achieve, unless you're willing to draft a long and complicated share purchase agreement that regulates in detail how the business will be conducted during the earn-out period.

Hovrätten för nedre norrland, mål T 1364-10, den 12 januari 2012

Stämmoprotokoll

Stämmoprotokollet ska ange datumet och ort för stämman samt vilka beslut som har fattats. Information om annat än beslut behöver alltså inte tas upp i protokollet. Det kan dock vara klokt att dokumentera andra uppgifter som diskuteras på stämman eftersin information lämnad till stämman har betydelse för stämmobeslutet om ansvarsfrihet. Protokollet ska också ange resultatet av omröstningar. Detta har betydelse eftersom vissa beslut förutsätter en kvalificerad majoritet. Protokollet ska undertecknas av ordföranden och, om en sådan är utsedd, protokollföraren. Det ska dessutom undertecknas av den eller de justeringsmän som stämman utser. Protokollet ska även innehålla röstlängden, vilken är en anteckning av vilka aktieägare är närvarande och hur många röster varje aktieägare har. Så länge bolaget har några få aktieägare kan röstlängden skrivas in i själva protokollet. Om röstlängden innefattar ett flertal aktieägare, kan det vara enklare att upprätta ett separat dokument med uppgifter om namn och röster. Oavsett om röstlängden tas in i protokollet eller bifogas, var noga med att ange den kött-och-blod personen som företräder juridiska personer. Skriv till exempel Anders Andersson AB genom Anders Andersson. Någon måste dessutom kontrollera att personen är behörig att företräda den juridiska personen.

Show me the money . . .

. . . sade konkursförvaltaren till Jimmy. Jimmy svarade att han redan betalat pengarna. Vilket han hade gjort, dock till "fel" konto. Good enough, säger Svea hovrätt som befriar Jimmy från skyldigheten att betala en gång till.

Jimmy hade lånat ut 250 tkr till de nyblivna kompisarna Jesper och Linas. Trion träffades på Stadion Bar i Rimbo och började genast snacka business. Någon affär blev det dock inte. Jesper överförde 105 tkr från hans bolag, Nord & Lusys AB till Jimmy den 25 februari som delbetalning av hans lån. Överföringen av bolagets pengar för reglering av ägaren Jespers privata skuld är dock inte 100% OK. Några dagar senare bad Jesper därför Jimmy att återbetala pengarna. Jimmy överförde därför 100.000 kr till ett konto som hade anvisats av Jesper. Vi vet inte var pengarna hamnade, men det var tydligen inte bolagets konto. Bolaget försattes strax därefter i konkurs.

Konkursförvaltaren menade att Jimmy hade mottagit pengar som han visste tillhörde bolaget. Så långt var parterna överens. Men Jimmy hävdade att han betalade tillbaka 100.000 kr och det kan inte vara hans fel att pengarna inte kom bolaget tillhanda.

Tingsrätten ansåg att Jimmy var skyldig att återigen betala beloppet till bolaget. Svea hovrätt har nu ändrat tingsrättens dom och befriat Jimmy från betalningsskyldigheten avseende de 100.000 kronor som hade betalat till det uppgivna kontot. Eftersom Jesper vid tillfället för betalningen var bolagets ställföreträdare, kunde Jimmy utgå ifrån att pengarna kom bolaget till handa och reglerade därmed hans skuld till bolaget. (Jimmy var däremot tvungen att betala 5.000 kronor som inte var med i den första återbetalningen).

Svea hovrätt, mål T 1053-10, den 21 december 2010

Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010

Behörig att ingå förlikningsavtal?

Inte alltid lätt att veta vem som företräder en juridisk person. Det fick Skanska erfara vid en rättsprocess som avgjordes för drygt en månad sedan. Allt började med en bristfällig VVS komponent som Skanska köpte in från en svensk grossist, som kallas nedan för Alvesta. Alvestas VD hette Lars. Defekten orsakade omfattande skador och Skanska krävde Alvesta på skadestånd genom brev den 19 mars 2008. Förhandlingar pågick både före och efter kravbrevet och Alvesta företräddes vid dessa förhandlingar av VDn Lars. Drygt en månad efter Skanskas kravbrev "fusionerades" (tänk förlossning, fast åt andra hållet) Alvesta upp i ett annat bolag, som kallas nedan för Solar. Alvesta blev därefter en division av Solar och Lars blev divisionchefen. Förhandlingar fortsatte och ledde till ett möte i september 2008. Lars medverkade vid mötet och kom då överens om att Alvesta/Solar skulle ersätta Skanska med drygt 3 mkr. När Skanska skickade ett brev med begäran om betalning i enlighet med överenskommelse svarade Solars högre chefer att Lars inte var behörig att binda Solar till något, i vart fall inte till en skyldighet att betala 3 mkr.

Utgångsläge är att styrelsen i sin helhet samt personer särskilt utsedda av styrelsen (dvs särskild firmatecknare) kan binda bolaget. VD är därutöver behörig att binda bolaget till löpande förvaltningsåtgärder. Lars var dock inte styrelsen, firmatecknare eller (vid det läget) VD. Hade han fullmakt? Det var frågan för tingsrätten.

En anställd har en behörighet som följer med lag eller "sedvänja". Denna typ av fullmakt kallas för ställningsfullmakt. Skanska åberopade ett yttrande från en rättsexpert som skrev att det är vanligt förekommande i "rättslivet" att en "mellanchef" är behörig att träffa uppgörelser, "i all synneherhet inom fastighets- och byggsektorn". Tingsrätten sågade utlåtandet, som saknade underlag/bevis för påståendet om vad som förekommer i rättslivet. Tingsrätten ifrågesatte även om en VVS-grossist tillhör den s.k. bygg- och fastighetssektorn.

En toleransfullmakt uppkommer om någon obehörig uppträder med huvudmannens goda minnen vid flera tillfällen utan att huvudmannen ingriper. Men det var inte heller aktuellt här eftersom Lars inte hade utgett sig för att vara Solars representant vid flera tillfällen.

Det återstod kombinationsfullmakt. En sådan fullmakt uppkommer om huvudmannen gör något som ger tredje man intrycket av att någon har en fullmakt. I detta fall hade Skanska inledningsvis kontaktat Alvestas fillial, som i sin tur hänvisade Skanska vidare till Lars. Hänvisningen var den åtgärd som gav Skanska en befogad uppfattning om att Lars var behörig. Det spelade ingen roll att Alvesta senare gick upp i Solar. Solar "ärvde" Alvestas rättigheter och skyldigheter, inklusive den "belastning" som hänvisningen innebar för Solar i detta fall. Hänvisningen, tillsammans med Lars ställning som styrelseledamot samt hans medverkan under förhandlingarna tillsammans skapade en kombinatinsfullmakt. Solar var således förpliktat att fullfölja avtalet.

Stockholms tingsrätt, mål T 10812-09 den 26 oktober 2010

Lojalitetsplikt vid avtalsförhållande

Räcker det att följa kontraktet till punkt och pricka eller har vi ett ansvar att gå något längre än det som står inom kontraktets fyra sidor? Ja, det har vi, säger Svea hovrätt i ett spännande case om avtalstolkning. I själva verket handlade målet om två personer som köpte en fastighet från två personer. Men för att förenkla denna referat tar jag mig friheten att banta ner partsställningen till en köpare och en säljare.

Parterna undertecknade ett köpekontrakt som innehöll en s.k. låneklausul. Innebörden av klausulen var att köparen hade rätt att hoppa av köpet om banken inte beviljade ett lån. Köparen hade i o f s redan fått ett s.k. lånelöfte från banken. Lånelöftet innebär att banken i princip är beredd att lämna ett lån under förutsättning att köparen fullföljer de sedvanliga ansökningsrutinerna och att inget oförutsett inträffar.

Efter kontraktskrivningen men före tillträdet tog köparen kontakt med banken och uppgav att dennes framtida inkomster kanske skulle vara lägre än tidigare bedömt. Köparen uttryckte själv en viss skepsis till att kunna återbetala lånet. Banken bestämde sig därför för att inte bevilja lånet. Köparen åberopade då låneklausulen och hoppade av köpet. Hmmm. Avtalsbrott eller inte?

Visserligen stod det i kontraktet att köparen hade rätt att hoppa av om banken inte beviljade lånet. Och banken onekligen sade nej till lånet. Men säljaren menade att låneklausulen skulle vara tillämplig om banken själv tog initiativet till en omprövning av lånelöftet. Köparen skulle däremot inte själv underminera sina chanser till lån. Här handlade det inte om någon försämring av köparens ekonomi utan mer om köparens kalla fötter.

Hovrätten håller med säljaren. En avtalspart har rätt att utgå ifrån att motparten skall "uppträda lojalt", menar hovrätten. I detta fall agerade köparen illojalt genom att själv sabotera sina lånemöjligheter. Mot bakgrund av lojalitetsplikten ansåg hovrätten att säljarens tolkning av låneklausulen var tillämplig. Köparen tvingades betala skadestånd om drygt 750.000 kronor plus ränta samt rättegångskostnader (tingsrätten och hovrätten) på drygt 700.000 kronor. Eftersom köparen troligen hade även egna rättegångskostnader gissar jag att priset på köparens misstag översteg 2 mkr.

Svea hovrätt mål T 362-09 den 22 oktober 2010.