Kanhända att jag börjar bli tjatig, men här kommer ännu ett case av styrelseansvar för bolagets skulder. Först, det gamla vanliga. Bolaget går back med hur mycket pengar som helst år in och år ut. Revisorn påpekar för styrelsen att bolaget har likvidationsplikt och att de behöver upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelsen struntar i det och kör vidare. Till slut, försätts bolaget i konkurs och en motiverad men oprioriterad borgenär (såsmåningom, se nedan) stämmer styrelseledamoten. Styrelseledamoten har under dessa omständigheter ett personligt ansvar. Så var även fallet här. Nu, till det ovanliga med detta case. Borgenären väntade ca 12 år innan denne väckte talan mot ledamoten. Borgenärens faktura förföll till betalning under maj 1997. Borgenären krävde styrelseledamoten i januari 2007. Det framgår inte av tingsrättens dom varför borgenären väntade så länge. Styrelseledamoten hävdade bl a att borgenärens fordran var preskriberad.
Tingsrätten utgick tydligen ifrån att den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen gäller styrelsens personliga ansvar, vilket är riktigit. Tingsrätten ansåg att preskriptionsfristen började löpa vid fakturornas förfallodatum, vilket troligtvis är fel. Borgenärens fordran uppkommer vid beställningen eller leveransen. Det torde ha inträffat något tidigare än fakturans förfallodag. Men tingsrättens troliga misstag i denna del påverkar inte resultatet, eftersom leveransen tydligen ägde rum i nära anslutning till faktureringen.
Borgenären lyckades alltså med talan trots att denna väntade nästan 10 år för att kräva styrelseledamoten och ytterligare 2 år innan denne väckte talan. Förutom fakturans kapitalbelopp fick borgenären dröjsmålsränta från den 30 maj 1997. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Mora tingsrätt mål T 611-09, dom den 13 april 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar