Preskription av medansvaret vid likvidationsplikt

What a difference a day makes, 24 little hours . . lydde en dänga från min barndom. Till ett bolag i Skåne, betydde det mer än 600.000 kr i kundförluster samt rättegångskostnader på mer än 130.000 kr. Brakförlusten berodde på att stämningsansökan ingavs en dag för sent.

Jag har tidigare skrivit om styrelsens och eventuella andra personers personliga betalningsansvar för ett aktiebolags skulder om erforderliga åtgärder inte tas när det kan antas att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Ett färskt avgörande från Svea hovrätt belyser vilka problem som kan uppstå när bolaget försätts i konkurs och vad borgenären (oftast en leverantör) behöver göra för att hålla styrelsens medansvar vid liv.

Omständigheterna i caset var följande. En leverantör levererade varor och fakturerade bolaget drygt 600.000 kr vid två tillfällen kring årsskiftet 2002/2003. Bolaget försattes i konkurs i början av 2004. Konkursbouppteckningen innehöll uppgift om leverantörens fordran och bolagets ställföreträdare bekräftade vid edgångssammanträdet den 2 april 2004 att konkursbouppteckningen var riktig. Bolaget hade därmed erkänt leverantörens fordran och en ny preskriptionsfrist började löpa den dagen. Den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen var tillämplig på leverantörens fordran pga styrelsens medansvar, vilket betydde att leverantörens anspråk preskriberades (dvs upphörde) den 2 april 2014. (Obs efter lagändring som trädde i kraft 2013 preskriberas numera fordringar pga styrelsens medansvar 3 år efter uppkomsten av huvudförpliktelsen). Konkursen avslutades under 2004 och bolaget var därmed upplöst. Leverantören skickade kravbrev under 2009 till de personer som hade varit bolagets ställföreträdare och menade att preskriptionsfristen därmed började löpa på nytt. Domstolen menade dock att kravbrev måste skickas till bolaget, inte de personer som tidigare var ställföreträdare för bolaget. I och med bolagets upplösning upphörde dessa personers roll som ställföreträdare. Det är alltså bolaget och ingen annan som gäller för preskriptionsbrytande kravbrev. Deadlinen var alltså den 2 april 2014. Stämningsansökan inlämnades dagen efter, dvs den 3 april 2014. Som Homer Simpson säger: ”DOH”!!

Men om bolaget är upplöst efter avslutad konkurs, hur ska en borgenär kunna skicka ett preskriptionsbrytande krav till bolaget? Enligt domstolen, ska borgenären ansöka hos tingsrätten om fortsatt likvidation. Bolaget blir därmed återupplivat. Borgenären kan därefter skicka sitt preskriptionsbrytande krav till bolaget och på det sättet hålla styrelsens medansvar vid liv. Men ett brev till f d ställföreträdaren duger inte.

Svea hovrätt, mål T 1437-15, dom meddelad den 12 juli 2015

Godtrosförvärv

Det är roligt att fynda och härligt att göra ett klipp. Men den motorcykel som Du kommer över till ett kanonpris kan vara någon annans egendom. Och då kan det fina erbjudande som Du nappade på blir till slut en dyr och tråkig affär. Lagen om godtrosförvärv av lösöre reglerar när en förvärva (i vanliga fall, köparen) får behålla gods som visar sig tillhöra någon annan. När någon annan hävdar bättre rätt till en sak, handlar det om två möjliga scenario. För det första, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom brott. Tjuven tar sig in i garaget på natten och cyklar iväg med Din cykel. Eller fulingen kräver Dig vid pistolhot att överlämna Din mobil. Om Din egendom (cykeln eller mobilen) hamnar så småningom hos en tredje man (tjuven/rånaren har alltså inte kvar saken), kan Du få tillbaka egendomen från tredjemannen utan lösen. Det enda kravet på rätt ägaren är att hon kräver tillbaka godset från tredjemannen inom sex månader från det att hon fick (eller måste antas ha fått) kännedom om tredjemannens innehav.

För det andra, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom ett annat förfarande som i och för sig inte är brottsligt men inte heller schysst. Rätt ägaren kan ha lånat ut saken till någon, som sedan låtsas som om han är ägaren (i stället för att vara låntagaren) och säljer saken till tredjeman. Ett annat fall är att rätt ägaren säljer saken till någon på avbetalning och förbehåller sig äganderätten till dess att köparen till fullo har betalat köpeskillingen. Om köparen sedan säljer godset till tredjeman innan köpeskillingen är till fullo betald uppkommer en tvist mellan rätt ägaren och den andra köparen. I båda lånefallet och avbetalningsfallet saknar ”mellanhanden” rätt att sälja godset vidare till tredjeman men han likväl gör det. I dessa fall, kan rätt ägaren bli av med äganderätten om tredjemannen gör ett så kallat ”godtrosförvärv”.

Ett godtrosförvärv föreligger om två villkor är uppfyllda. Till att börja med måste överlåtaren ha saken i sin besittning vid överlåtelsetillfället. Sedan får det inte finnas skäl för tredjeman att misstänka att överlåtaren saknade rätt att överlåta saken. Lagen listar tre saker som kan föranleda misstankar. För det första kan ”egendomens beskaffenhet” skapa skäl för misstankar. Vissa saker manar till försiktighet. Det är framför allt egendom som oftast säljs på kredit eller genom leasing som till exempel begagnade bilar. Saker som är särskilt frestande för tjuvar, så kallade ”stöldbegärliga” gods manar också till försiktighet. Exempel på dessa saker är smycken och konst. För det andra kan ”förhållanden under vilka (godset) utbjöds” skapa misstankar. Var och när sker överlåtelsen och av vem? På Brunnsparken en fredagskväll av en okänd människa som dessutom verkar drogpåverkad? Gatuförsäljning av en okänd människa är praktexemplar av en skum affär. Prissättningen och betalningssättet kan också föranleda misstankar. Är priset långt under marknadsvärdet för den aktuella varan? Erläggs betalning med annat än pengar? För det tredje, talar ”omständigheter i övrigt” för förhöjd aktsamhet? Här brukar fokus ligga på förvärvarens undersökning. Har man kontrollerat bilregistret om vem som är rätt ägaren? Efterfrågat kvitto eller annan handling som visar att överlåtaren är rätt ägaren? En omständighet som anses bör väcka misstankar är om ett föremål byter ägaren flera gånger på kort tid. Rättspraxis ställer högre krav på professionella aktörer vad gäller undersökningen. En bilhandlare, till exempel, förväntas kunna upptäcka tecken på att chassinummer har slipats bort och andra tecken avsedda att försvåra utredningen. Omständigheter kan till och med påkalla utredning om tidigare förvärv. Men andra ord kan en förvärvare, i vart fall en näringsidkare som handlar inom sitt yrkesmässiga område, behöva utreda överlåtelser i tidigare led för att kontrollera att det finns en sammanhängande kedja av lovliga överlåtelser fram till den aktuella överlåtelsen.

Om feldatering m m



Vi upprättar och skriver under många handlingar. Fakturor, styrelse- och stämmoprotokoll, ändringsanmälningar till Bolagsverket, intyg och olika slag. Många hederliga laglydiga människor tar dock friheter med handlingar som kan medföra straffansvar för brott. Ett felaktigt datum eller belopp eller oriktig vidimering, till exempel. De lagrum som kan vara aktuella är urkundsförfalskning enligt brottsbalken 14 kap 1 § och osant intygande enligt brottsbalken 15 kap 11 §.

För att förstå dessa lagrum måste man bekanta sig med begreppet ”urkund”. En urkund kan ses som en ”handling”, men handlingen måste uppfylla vissa krav (se nedan) för att vara en urkund. Lagen uppger följande exempel av vad som utgör en urkund: protokoll, kontrakt, skuldebrev och intyg. Sedan säger lagen att även andra handlingar som upprättas till bevis eller annars har betydelse i bevishänseende anses vara urkunder. Enligt praxis måste handlingen uppfylla följande krav för att betraktas som en urkund. För det första, ska handlingen innehålla någon uppgift som bevisar något. Ett styrelseprotokoll till exempel utvisar vilka ärenden har handlagts på styrelsemötet. För det andra ska det framgå vem som har upprättat och utfärdat handlingen. Med andra ord, vem som är avsändaren. Avsändaren av styrelseprotokollet är den eller dem som har skrivit under protokollet.

Urkundsförfalskning föreligger när någon upprättar en urkund som innehåller en oriktig uppgift om avsändaren. Om jag till exempel upprättar ett styrelseprotokoll men i stället för att skriva mitt namn skriver jag någon annans namn (oavsett om namnet tillhör en verklig eller diktad person), har jag begått brottet urkundsförfalskning. Däremot är det inte brottsligt att skriva någon annans namn på en handling med den andra personens samtycke. I sådana fall är det rätt avsändaren eftersom namnbäraren vet om det och godkänner att hennes namn åsätts handlingen. Det är dock oklart vad som gäller om faktiskt samtycke inte förelåg men namnbäraren hade samtyckt till det om hon hade blivit tillfrågad. Vidare är det brottsligt att falskeligen förmår någon (styrelseordföranden, till exempel) att skriva under en handling. Till exempel om jag täcker över handlingens innehåll och ber styrelseordföranden att skriva på pappret utan att hon vet vad som står på pappret. Till sist begår man brott om man ändrar eller kompletterar handlingen med andra eller nya uppgifter.

Om någon lämnar osann uppgift i en urkund eller upprättar en urkund för skens skull begår man brottet osant intygande. Här är avsändaren ”korrekt” men handlingen innehåller felaktiga uppgifter. Om ett köpekontrakt undertecknas den 1 januari men parterna daterar handlingen den 31 december, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om bolagsstämman väljer in en ny styrelseledamot en viss dag men protokollet anger ett annat datum för stämman, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om ett bolag upprättar fakturor för arbete som i själva verket inte har utförts och som mottagaren vet om är falska (ett förfarande som förekommer bland annat vid svart arbetskraft), handlar det om handlingar för skens skull och utgör brottet osant intygande. (Om mottagaren inte är med på noterna, skulle det i stället betraktas som bedrägeri). Om någon vidimerar en kopia och därmed intygar att den stämmer överens med originalet kan det medföra straffansvar för osant intygande om så inte är fallet.

Straffansvar för urkundsförfalskning eller osant intygande förutsätter dock att det föreligger ”fara i bevishänseende”. Det måste finnas risk att handlingen förväxlas med den äkta eller sanna handlingen. Vidare ska det finnas risk att handlingen kan komma att användas. Till sist ska det finnas risk om att användandet skulle leda till skada eller olägenhet. Om feldateringen till exempel inte har någon som helst betydelse för någon person eller myndighet, är feldateringen inte brottsligt.