Säljarens ansvarig för radon på grund av objektshandling, ”korta fakta”, om husets byggnadssätt

Radon är en gas som finns naturligt och utsöndras när berggrund som innehåller uran vittrar. Så kallad blåbetong som också innehåller uran avger radon på liknande sätt. Blåbetongen slutade att tillverkas 1975 men användes ändå som byggnadsmaterial fram till omkring mitten på 80-talet. Att utsättas för höga halter radon innebär en risk för att utveckla lungcancer. 

En fastighetsköpare har en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för de fel som varit upptäckbara. En fastighetssäljare som aldrig gjort en radonmätning behöver principiellt inte ansvara för höga radonvärden utifall köparen efter köpet upptäcker att det finns ohälsosamma radonvärden i byggnaden. Eftersom radonutsöndring är känt samt att man numer tämligen enkelt kan undersöka vilka mängder radon som frigörs är utgångspunkten att höga radonvärden är köparens ansvar med anledning av köparens undersökningsplikt.

Köparens undersökningsplikt kan reduceras genom utfästelser från säljaren. Garantier eller övriga otvetydiga besked utgör utfästelser som säljaren får stå för.

En köpare av en fastighet som inte gör en radonmätning trots att byggnaden är uppförd under tidsperioden då blåbetong var vanligt förekommande samt att säljarens energideklaration visade att ingen radonmätning hade gjorts tidigare står som utgångspunkt risken för eventuella höga värden av radon vid senare mätning.

Liknande omständigheterna har prövats i Svea hovrätt alldeles nyligen. Dock hölls säljaren ansvarig för felet, höga radonvärden, med anledning av en objektsbeskrivning som upprättats av säljaren innan överlåtelsen och som köparen tagit del av. Objektsbeskrivningen innehöll följande beskrivelse om byggnadssättet:

Grund: Platta på mark

Stomme: Trä

Bjälklag: Trä

Fasad: Puts på tegelstomme

 

Den kortfattade beskrivningen var visserligen inte direkt felaktig men indirekt då uppgifterna endast gällde för en viss del av huset. Ovanvåningen var bygg enligt angivet byggnadssätt men inte dess souterrängdel, där radon senare uppmätts. De i objektbeskrivningen intagna uppgifterna om byggnadssättet ansåg av Svea hovrätt vara jämförlig med en utfästelse. Uppgifterna hade således påverkat köparen på grund av dess otvetydiga utformning. Och köparen behövde därför inte undersöka husets radonvärden.

Objektshandlingen med rubriken ”korta fakta” om byggnadssättet ledde alltså till slutsatsen att uppgifterna är att ses som en utfästelse för vilken säljaren ansvarar. Detta trots att fastighetsköpare som utgångspunkt har en långtgående undersökningsplikt, ingen radonmätning tidigare hade gjorts samt att höga radonvärden är ett känt fel för byggnader från samma tid.