Skydd mot tvångsförsäljning av samägd fastighet

Delägares rätt att påkalla tvångsförsäljning
När två eller fler personer tillsammans äger en fastighet blir Lag (1904:48 s.1) om samäganderätt (Samägandelagen) tillämpbar. Enligt lagen kan en delägare, mot de andras vilja, försälja den samägda fastigheten på offentlig auktion, för att få ut sin del i fall delägarna inte kan komma överens om en försäljning. Lagregeln motiveras av att en delägare ska kunna förfoga över sitt ägande även vid en konflikt, om ägandet eller dess förvaltning, mellan delägarna. Genom avtal kan dock delägarna försäkra sig om att fastigheten kvarstannar inom en bestämd krets och inte tvångsförsäljs till någon utomstående. Detta kan exempelvis vara aktuellt när en fastighet tillhört en släkt under lång tid och det finns en fortsatt önskan om att så ska vara fallet, exempelvis vid ett generationsskifte.

Avtal mellan delägarna
Delägarna kan via avtal förbinda sig att först erbjuda övriga delägare möjligheten att köpa ut den som önskar försälja sin del, s k hembudsförbehåll. Ägarna kan även avtala om förbud att överlåta sin del till utomstående, s k överlåtelseförbud. Ett överlåtelseförbud innebär en större inskränkning i äganderätten än ett hembudsförbehåll eftersom utifall samtliga delägare erbjudits att köpa annan delägares andel (hembud) men tackat nej kan andelen fritt överlåtas medan ett överlåtelseförbud utgör ett hinder.

Överlåtelse via gåva
Ett undantag från rätten att påkalla tvångsförsäljning, trots att inget avtal tecknas mellan delägarna, är om andelen förvärvats genom gåva villkorad med ett hembudsförbehåll. Detta eftersom en villkorad gåva principiellt anses bindande för mottagaren enligt rådande praxis, även om ett avtal mellan delägarna svårligen kan anses föreligga. Men vad gäller i fall en delägare av en fastighet förvärvat en gåva villkorad med hembudsförbehåll och samtidigt betalat viss ersättning?

Gåva samt viss betalning
Högsta domstolen (HD) avgjorde i somras ett fall där en delägare förvärvat del i en fastighet dels genom gåva med hembudsförbehåll dels erlagt viss betalning. HD menade att även om transaktionen till stor del är en gåva villkorad med hembudsförbehåll finns även en del som förvärvats genom köp. Köpedelen, oavsett storlek, kan inte anses täckt av gåvans hembudsförbehåll eftersom det som tidigare motiverats i praxis som avgörande för att gåvogivarens vilja ska erkännas verkan mot den nya ägaren är att gåvoförvärvet utgör en ”klar gåvotransaktion”. Således kan tillkommen delägare som erlagt viss betalning, om än symbolisk, tvinga till försäljning.

Undvika tvångsförsäljning
Om delägarna vill förhindra att en samägd fastighet försäljs på offentligt auktion bör delägarna försäkra sig om att ett hembudsförbehåll eller överlåtelseförbud gäller för fastighetens samtliga andelar. Då måste gåva villkoras samt i fall där viss ersättning erlagts i samband med gåvan avtal, om överlåtelseförbud eller hembudsförbehåll, tecknas med övriga delägare. I annat fall kan tvångsförsäljning påkallas av ägare till andel som ägs med full förfoganderätt.

Klagorätt vid beslut om detaljplan

I somras avgjorde Högsta domstolen ett mål där en markägare överklagat en kommuns beslut om detaljplan, s.k. planbeslut. Markägaren menade att detaljplanen oundvikligen skulle komma att kompletteras med ytterligare ett planbeslut som då skulle komma att ta dennes mark i anspråk. Markägarens mark låg inte inom planområdet utan denne berördes endast indirekt genom eventuell fortsatt planläggningen. Frågan i målet var således om beslutet om detaljplan angick markägaren på ett sådant sätt att denne hade rätt att överklaga kommunens beslut därom.

Ett kommunalt planbeslut kan överklagas av ”den som beslutet angår” enligt Plan- och bygglagen med hänvisning till Förvaltningslagens 22 § om klagorätt. Med ”angår” menas någons rättsliga ställning eller ett av rättsordningen erkänt intresse för denne ska beaktas vid kommunens beslutsfattande. Även den som har ett beaktansvärt intresse av beslutets effekt kan undantagsvis ha klagorätt. Allmänt råder restriktivitet kring vilka som har rätt att överklaga (klagokretsen) ett beslut. Detta för att klagorätten ska vara förutsägbar men också för att överprövningen ska bli hanterbar.

Utgångspunkten för klagokretsen vid planbeslut utgörs av de som geografiskt tillhör det område som beslutet avser. Också ”nära grannskap” har klagorätt, även om de ligger utanför planområdet, när exempelvis bara en gata eller väg är det som skiljer områdena åt. Därutöver är det endast undantagsvis och utifrån en objektiv bedömning av beslutets effekt som klagorätt råder.  

Hur avgjorde då HD det i inledningen nämnda fallet? HD konstaterade att markägarens mark visserligen låg relativt nära området för beslutet men inte så nära att det därav angick denne. Men till beslutet fanns planer på ytterligare planbeslut för att fortsätta en väg. Fortsatt vägsträckning var planerad att gå över markägarens ägor.

Ett senare beslut om fortsatt väg ansågs av HD ha sådan anknytning till det överklagade planbeslutet att besluten ansåg ha ett ”oupplösligt samband”. Därmed ansågs markägaren ha klagorätt för att få sina intressen beaktade redan i och med det första planbeslutet. I annat fall skulle det allmännas intresse att få bygga klart vägen vid ett senare beslut om detaljplan starkt begränsa möjligheterna för markägaren att då få sina intressen beaktade.

Sammanfattningsvis är det alltså effekterna av ett planbeslut som ytterst avgör vem som har klagorätt. Därmed kan en markägare, också utanför planområdet, ha klagorätt på ett planbeslut som kan komma att inskränka dennes möjligheter tillgodose sina intressen vid senare kommunala beslut.

Säljarens ansvarig för radon på grund av objektshandling, ”korta fakta”, om husets byggnadssätt

Radon är en gas som finns naturligt och utsöndras när berggrund som innehåller uran vittrar. Så kallad blåbetong som också innehåller uran avger radon på liknande sätt. Blåbetongen slutade att tillverkas 1975 men användes ändå som byggnadsmaterial fram till omkring mitten på 80-talet. Att utsättas för höga halter radon innebär en risk för att utveckla lungcancer. 

En fastighetsköpare har en undersökningsplikt som innebär att denne ansvarar för de fel som varit upptäckbara. En fastighetssäljare som aldrig gjort en radonmätning behöver principiellt inte ansvara för höga radonvärden utifall köparen efter köpet upptäcker att det finns ohälsosamma radonvärden i byggnaden. Eftersom radonutsöndring är känt samt att man numer tämligen enkelt kan undersöka vilka mängder radon som frigörs är utgångspunkten att höga radonvärden är köparens ansvar med anledning av köparens undersökningsplikt.

Köparens undersökningsplikt kan reduceras genom utfästelser från säljaren. Garantier eller övriga otvetydiga besked utgör utfästelser som säljaren får stå för.

En köpare av en fastighet som inte gör en radonmätning trots att byggnaden är uppförd under tidsperioden då blåbetong var vanligt förekommande samt att säljarens energideklaration visade att ingen radonmätning hade gjorts tidigare står som utgångspunkt risken för eventuella höga värden av radon vid senare mätning.

Liknande omständigheterna har prövats i Svea hovrätt alldeles nyligen. Dock hölls säljaren ansvarig för felet, höga radonvärden, med anledning av en objektsbeskrivning som upprättats av säljaren innan överlåtelsen och som köparen tagit del av. Objektsbeskrivningen innehöll följande beskrivelse om byggnadssättet:

Grund: Platta på mark

Stomme: Trä

Bjälklag: Trä

Fasad: Puts på tegelstomme

 

Den kortfattade beskrivningen var visserligen inte direkt felaktig men indirekt då uppgifterna endast gällde för en viss del av huset. Ovanvåningen var bygg enligt angivet byggnadssätt men inte dess souterrängdel, där radon senare uppmätts. De i objektbeskrivningen intagna uppgifterna om byggnadssättet ansåg av Svea hovrätt vara jämförlig med en utfästelse. Uppgifterna hade således påverkat köparen på grund av dess otvetydiga utformning. Och köparen behövde därför inte undersöka husets radonvärden.

Objektshandlingen med rubriken ”korta fakta” om byggnadssättet ledde alltså till slutsatsen att uppgifterna är att ses som en utfästelse för vilken säljaren ansvarar. Detta trots att fastighetsköpare som utgångspunkt har en långtgående undersökningsplikt, ingen radonmätning tidigare hade gjorts samt att höga radonvärden är ett känt fel för byggnader från samma tid.

Kundregister och företagshemligheter

Förr i tiden stannade många av företagets anställda kvar i företaget under hela yrkeslivet. Så är det inte längre. Anställda byter jobb emellanåt, vare sig de vill eller ej. Många gånger tar de med sig information som har stor betydelse för den verksamhet som de har lämnat. Företag har därför många gånger önskemål om att kunna förhindra att informationen används när den (f d) anställd tar ett nytt jobb. Det finns flera sätt för en arbetsgivare att hindra den anställda att använda sig av information i konkurrerande syfte.

Mycket skrivs om konkurrensklausuler. Sådana klausuler är det mest direkta sättet att stoppa en anställd från att gå till en konkurrent och använda sig av information som hade erhållits på den första arbetsplatsen. Problemet för arbetsgivaren är att rättspraxis är mycket skeptiskt till konkurrensklausuler i anställningsavtal och många sådana klausuler kan ogiltigförklaras. Med andra ord, många konkurrensklausuler håller inte vid en rättslig prövning. Det är inte sagt att sådan klausuler aldrig fungerar. För vissa befattningar, framför allt de där arbetsuppgifter handlar om forskning och utveckling, kan konkurrensklausuler vara giltiga, i synnerhet om personen erhåller ersättning under karenstiden och om den tids- och geografiskbegränsningen inte går längre än som behövs för att skydda arbetsgivaren.

Förutom konkurrensklausuler kan lagstiftning skydda arbetsgivaren mot en f d anställds agerande. Många tvister mellan företag och f d anställda handlar om företagets kundregister. Kundregistret är många gånger kronjuvelen i företaget och företag vill hindra att andra kommer åt det. Arbetsdomstolen har avgjort flera mål under de senaste åren som berör kundregister. Ett avgörande från 2015 handlade om en frisör som byt jobb till en annan salong. Frisören meddelade ett flertal kunder från den första salongen att hon hade bytt jobb och att hon informerade kunderna om hennes nya anställning. Vidare påstod den första salongen att frisören måste ha plockat fram kontaktuppgifter till kunderna från salongens klientregister, som fanns upplagt i en app som frisören hade tillgång till under några veckor efter det att anställningen hade upphört. Frisören påstod att hon hade en minnesbild över ett antal kunders namn och sökte sedan upp deras kontaktuppgifter från google och facebook. Med andra ord, hon hade inte tillgripit uppgifterna ur salongens kundregister. Arbetsdomstolen kunde inte avfärda påståendet att frisören arbetade fram kontaktuppgifterna ur hennes minnesbild. Salongen förlorade tvisten.

Några år dessförinnan avgjorde Arbetsdomstolen en tvist mellan två factoringbolag. Mr. K jobbade för bolag nr 1 under ett antal år. Han slutade sin anställning och började jobba hos konkurrenten bolag nr 2. När bolag nr 2 började kontakta många av bolag nr 1:s kunder, drog bolag nr 1 slutsatsen att Mr. K hade tagit med sig ett kundregister som överlämnades till bolag nr 2. Arbetsdomstolen konstaterade att ett kundregister är en företagshemlighet som skydds av lagen om företagshemligheter. En fråga i målet var om Mr. K hade angripit bolag nr 1:s kundregister. Även Mr K körde det Jag-Har-Ett-Bra-Minne-försvaret och hävdade att han hade ett minne av ett antal kunder och sedan letade fram deras kontaktuppgifter. Han förnekade att han hade med sig kundregistret. Men det som stjälpte Mr K var att kunderna bearbetades i alfabetisk ordning. Att Mr K:s minnesbild skulle klarna i alfabetisk ordning var för mycket för domstolen att svälja. Arbetsdomstolen fann att Mr K hade ett kundregister med sig och bröt därmed mot lagen om företagshemligheter.

I befintligt skick

Denna friskrivning är välkänd men som regel missförstådd. Syftet med denna text är att skydda säljaren från köparens anspråk på grund av det köpta objektets fysiska eller andra egenskaper. Det är säljarens sätt att talar om för köparen att denne köper grisen i säcken. Med andra ord, ”kom inte och klaga om Du skulle bli missnöjd med Ditt köp”. Formuleringen ger dock inte säljaren det vattentäta skydd som hon räknar med. Jag kan dock inte heller påstå att formuleringen är värdelös. Som vanligt med juridiken, får man säga att det beror på. Medan denna friskrivning kan förekomma vid många olika transaktioner som t ex försäljning av olika varor och rättigheter samt även avtal som inte rör försäljning utan uthyrning eller licensiering, ska jag begränsa mina kommentarer till två typer av överlåtelser: fastighetsköp och köp av bostadsrätt.

Friskrivningar vid fastighetsköp har prövats i rättspraxis många gånger. Eftersom avtalsfriheten råder (bortsett från avtal mellan näringsidkare och konsumenter), kan säljaren friskriva sig från ansvar för fastighetens skick. Det måste dock göras klart och tydligt. Högsta Domstolen har underkänt följande friskrivning: ”Egendom överlåtes sådan den av köparen har besiktigats”. Formuleringen ansågs inte klart och tydligt enligt HD. Avgörandet stämmer överens med en kommentar som framfördes under framtagning av Jordabalken om att allmänt hållna formuleringar om att fastigheten ”säljs i befintligt skick” torde inte utan vidare frånta säljaren sitt ansvar. HD har dock godkänt friskrivningar där det står att köparen godtar fastighetens skick och avstår med bindande verkan från alla anspråk mot säljaren på grund av fel och brister i fastigheten. Orden ”avstår från anspråk” tycks vara en brasklapp som fångar köparens uppmärksamhet på ett sätt som ”i befintligt skick” inte gör.

Friskrivningar vid bostadsrätt har också prövats i rättspraxis många gånger. Även om syftet med köp av bostadsrätt och husköp är som regel detsamma, det vill säga att beredda köparen ett boende, skiljer sig rättsläget vid de olika köpen åt. En bostadsrätt är nämligen lös egendom och försäljning av bostadsrätter regleras inte av jordabalken, som är fallet med husköp, utan av köplagen. Till skillnad från jordabalken reglerar köplagen innebörden av friskrivningen ”i befintligt skick”. Regleringen skiljer sig från rättsläget beträffande husköp. Köplagen säger att säljaren kan ansvara för fel trots friskrivningen ”i befintligt skick” men endast om någon av följande förutsättningar föreligger. För det första, om varans (i vårt fall bostadsrätten) avviker från säljarens uppgifter, om dessa uppgifter har inverkat på köpet. Detta liknar rättsläget vid husköp när säljarens lämnar felaktiga uppgifter samtidigt som en friskrivning tas in a köpekontraktet. För det andra, om säljaren inte har upplyst köparen om ett väsentligt förhållande som köparen skäligen kan förvänta sig bli upplyst om, är friskrivningen utan verkan. Detta avviker från rättsläget beträffande husköp, där säljarens upplysningsplikt är ytterst begränsad. För det tredje, gäller inte friskrivningen vid köp av bostadsrätt om bostadsrätten är ”i väsentligt sämre skick” än köparen kunde förvänta sig med hänsyn till pris och övriga omständigheter. Detta skiljer sig markant från rättsläget vid husköp. Vid köp av bostadsrätten så gäller friskrivningen så länge bostadsrätten inte är i väsentligt sämre skick. Köparen av en bostadsrätt har alltså en mycket högre tröskel att övervinna (väsentligt sämre skick) än vad som är fallet för köpare av ett hus.

Det kan finnas goda skäl för säljaren att friskriva sig från ansvar för bostadens skick. Det är dock viktigt att friskrivningen formuleras på rätt sätt. Annars löper säljaren risken att bär ett ansvar för brister trots friskrivningar.

Leasingavtal

Kontantköp är juridiskt sätt enklast för köparen. Köplagen innehåller klara spelregler för säljarens och köparens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Men vissa föremål som t ex maskiner och annan utrustning som används i näringsverksamhet kan kosta mer än köparen har råd att betala på en gång. Finansiering i sådana fall behövs. Flera alternativa finansieringsformer finns.

Säljaren kan bevilja kredit, det vill säga, låter köparen betala av köpeskillingen enligt en amorteringsplan. Om köparen går i konkurs innan köpeskillingen är till fullo betald, löper säljaren dock risken att inte får betalt för varan. Ett äganderättsförbehåll skulle kunna hjälpa säljaren i ett sådant fall, men äganderättsförbehåll måste uppfylla vissa krav för att vara giltiga. Jag får återkomma med en redogörelse för de krav som gäller för giltiga äganderättsförbehåll vid ett annat tillfälle. Om säljaren inte har koll på dessa krav, gäller äganderättsförbehållet inte vid köparens konkurs, vilket medför att varan tillhör konkursboet.

Om säljaren kräver full betalning vid leveransen men inte går med på en avbetalningsplan, skulle Köparen kunna ta ett lån, t ex från en bank. Räntan kan dock vara ganska hög eftersom bankens möjligheter till säkerhet för lånet är små (företagsinteckning, borgen).

Ett tredje alternativ är finansiell leasing. Detta är en trepartskonstellation som har följande aktörer. Leverantören säljer föremålet till ett leasingbolag, som i sin tur ”leasar” d v s hyr ut föremålet till ”köparen”. Köparen i detta scenario kallas för leasetagaren. Leasing innehåller flera fördelar för parterna. Säljaren får sina pengar direkt. Köparen får tillgång till föremålet direkt utan att behöva betala hela summan. Leasingbolaget äger föremålet och därmed har säkerhet för de leasingavgifter som leasetagaren kommer att betala.

Upplägget innehåller dock risker som många leasetagare inte känner till. Leasingbolag brukar friskriva sig från allt ansvar vid försenad leverans eller om det finns fel eller brister i föremålet. Med andra ord, om maskinen inte kommer eller om den slutar fungera, kan leasetagaren inte vända sig till leasingbolaget för hjälp (eller skadestånd). Vem då svarar för dessa fel? Leverantören? Denne har dock ingen avtalsrelation med leasetagaren. Houston, we have a problem. Leasingbolagens allmänna villkor brukar dock ha en klausul där leasingbolaget till leasetagaren överlåter leasingbolagets rätt gentemot säljaren (dvs leverantören). En sådan klausul kan vara till hjälp, men risker kvarstår ändå för leasetagaren. Vad händer om säljaren/leverantören går i konkurs? Rätten att gå på denne blir då föga värd. Skyldigheten att fortsätta erlägga leasingavgifter till leasingbolaget är dock kvar. Även om leverantören fortfarande är igång och kan således bära ett ansvar gentemot leasingbolag (vars rätt pga överlåtelseklausulen innehas av leasetagaren), är det inte säkert att leasetagarens rätt till ersättning motsvarar leasingbolagets skada.

Leasetagaren kan putsa till leasingupplägget på ett sätt som är enkelt och för det mesta acceptabelt till alla parter. Vid sidan om leasingavtalet mellan leasingbolaget och leastagaren, kan leasetagaren komma överens med leverantören om att denne ansvarar för avlämnandet i tid samt för fel eller brister som uppkommer under leasingperioden. Det löser dock inte problemet med leverantörens eventuella konkurs.

Avräkningsordningen

Som tilldragande rubrik ägnad att fånga läsarnas uppmärksamhet är nog avräkningsordningen ingen höjdare. Spänningen kommer knappast att stiga när Ni läser lagtexten från 1736 som fortfarande reglerar avräkningsordningen:

Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är. Handelsbalken 9 kap 5 §.

Ett riktigt sömnpiller även för en juridiknörd som jag. Men bestämmelsen handlar om något som har stor betydelse för personer som har skulder eller fordringar, med andra ord, oss alla. Lagen säger att gäldenären bestämmer mot vilken skuld en inbetalning gäller. Att använda gängse terminologi, mot vilken skuld inbetalningen ska avräknas. Om en borgenär enbart har en fordran uppstår ingen fråga om vilken skuld regleras när gäldenären gör en inbetalning. Om en borgenär däremot har flera fodringar på en gäldenär, kan det vara viktigt att veta vem som bestämmer vilken fordran/skuld påverkas av en inbetalning, såvitt inbetalningen inte räcker för slutreglering av samtliga fordringar/skulder.

När kan detta spela roll? Lagen tyder på ett scenario där avräkningsordningen har betydelse, nämligen när olika räntesatser gäller för de olika fordringarna. En gäldenär vill som regel låta en inbetalning avräknas mot den fordran som löper med den högre räntesatsen. Andra scenario där parterna kan ha olika önskemål kan tänkas. Ponera att Ditt bolag har checkkredit hos en bank och har dessutom tagit ett lån från samma bank. Du har personligen gått i borgen för lånet men inte för checkkrediten. Bolaget har råd att betala av den ene men inte det andra skulden. Det är bättre för Dig om bolaget i första hand reglerar lånet så att Du blir av med Ditt borgensansvar. Det är bättre för banken om inbetalningen i första hand reglerar checkkrediten eftersom säkerhet finns för lånet. Även tredje man kan påverkas av avräkningsordningen. Till exempel om en person har gått i borgen för en viss fordran men gäldenären har flera skulder till borgenären, har borgensmannen ett intresse att gäldenärens inbetalningar avräknas mot den borgenssäkrad fordran. Borgenären skulle i ett sådant fall föredra att gäldenärens inbetalning avräknas mot en osäkrad fordran.

Så vem bestämmer? Gäldenären bestämmer. Det finns dock två förutsättningar. För det första, får avräkning endast ske mot förfallna skulder. Gäldenären kan alltså inte reglera en skuld i förtid genom avräkningsförfarandet. För det andra, ska avräkningen i första hand gälla ränta innan avräkning sker mot kapital. Om gäldenären vill utnyttja sin valfrihet måste hon meddela borgenären om sitt val och meddelandet måste ske senast vid tidpunkten när borgenären får reda på att betalningen står till hans förfogande. Om gäldenären inte utnyttjar sin valrätt, kan borgenären bestämma vilken förfallen skuld ska reduceras med inbetalningen. Genom ett rättsfall från 2013 slog Högsta Domstolen fast att borgenären inte kan använda sin subsidiära valrätt för att avräkna mot en viss skuld om en annan förfallen skuld är förenad med ”särskilt betungande rättsföljder”. NJA 2013 sid 1190. I det rättsfallet hade en bostadsrättshavaren blivit uppsagd på grund av obetalda hyror för januari och februari. Han hade rätt att får tillbaka bostadsrätten om han reglerade de förfallna hyrorna inom en viss tid. Han betalade två månadshyror inom tidsfristen. Ytterligare en månadshyra hade dock hunnit förfalla till betalning. Eftersom gäldenären inte hade utnyttjat sin valrätt och sagt att inbetalningen skulle gälla januari och februari, valde Bostadsrättsföreningen att avräkna en månadshyra mot mars hyran. Bostadsrättsföreningen menade att gäldenären inte hade reglerat februari hyran i tid och att bostadsrätten var förverkad. HD drog fram det gula kortet och sade att när en skuld är förenade med särskilt betungande rättsföljder (här förverkad bostadsrätt) får borgenären inte utnyttja sin subsidiära valfrihet för avräkning mot en annan fordran.

Dessa regler kan ändras av parter så om gäldenären eller borgenären har ett särskilt intresse att reglera avräkningsordningen bör de upprätta ett avräkningsavtal. Om en borgensman vill styra avräkningsordningen får även han göra det genom ett avtal, men det i så fall är viktigt att alla tre parter skriver under avtalet.

Preskription av medansvaret vid likvidationsplikt

What a difference a day makes, 24 little hours . . lydde en dänga från min barndom. Till ett bolag i Skåne, betydde det mer än 600.000 kr i kundförluster samt rättegångskostnader på mer än 130.000 kr. Brakförlusten berodde på att stämningsansökan ingavs en dag för sent.

Jag har tidigare skrivit om styrelsens och eventuella andra personers personliga betalningsansvar för ett aktiebolags skulder om erforderliga åtgärder inte tas när det kan antas att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Ett färskt avgörande från Svea hovrätt belyser vilka problem som kan uppstå när bolaget försätts i konkurs och vad borgenären (oftast en leverantör) behöver göra för att hålla styrelsens medansvar vid liv.

Omständigheterna i caset var följande. En leverantör levererade varor och fakturerade bolaget drygt 600.000 kr vid två tillfällen kring årsskiftet 2002/2003. Bolaget försattes i konkurs i början av 2004. Konkursbouppteckningen innehöll uppgift om leverantörens fordran och bolagets ställföreträdare bekräftade vid edgångssammanträdet den 2 april 2004 att konkursbouppteckningen var riktig. Bolaget hade därmed erkänt leverantörens fordran och en ny preskriptionsfrist började löpa den dagen. Den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen var tillämplig på leverantörens fordran pga styrelsens medansvar, vilket betydde att leverantörens anspråk preskriberades (dvs upphörde) den 2 april 2014. (Obs efter lagändring som trädde i kraft 2013 preskriberas numera fordringar pga styrelsens medansvar 3 år efter uppkomsten av huvudförpliktelsen). Konkursen avslutades under 2004 och bolaget var därmed upplöst. Leverantören skickade kravbrev under 2009 till de personer som hade varit bolagets ställföreträdare och menade att preskriptionsfristen därmed började löpa på nytt. Domstolen menade dock att kravbrev måste skickas till bolaget, inte de personer som tidigare var ställföreträdare för bolaget. I och med bolagets upplösning upphörde dessa personers roll som ställföreträdare. Det är alltså bolaget och ingen annan som gäller för preskriptionsbrytande kravbrev. Deadlinen var alltså den 2 april 2014. Stämningsansökan inlämnades dagen efter, dvs den 3 april 2014. Som Homer Simpson säger: ”DOH”!!

Men om bolaget är upplöst efter avslutad konkurs, hur ska en borgenär kunna skicka ett preskriptionsbrytande krav till bolaget? Enligt domstolen, ska borgenären ansöka hos tingsrätten om fortsatt likvidation. Bolaget blir därmed återupplivat. Borgenären kan därefter skicka sitt preskriptionsbrytande krav till bolaget och på det sättet hålla styrelsens medansvar vid liv. Men ett brev till f d ställföreträdaren duger inte.

Svea hovrätt, mål T 1437-15, dom meddelad den 12 juli 2015

Godtrosförvärv

Det är roligt att fynda och härligt att göra ett klipp. Men den motorcykel som Du kommer över till ett kanonpris kan vara någon annans egendom. Och då kan det fina erbjudande som Du nappade på blir till slut en dyr och tråkig affär. Lagen om godtrosförvärv av lösöre reglerar när en förvärva (i vanliga fall, köparen) får behålla gods som visar sig tillhöra någon annan. När någon annan hävdar bättre rätt till en sak, handlar det om två möjliga scenario. För det första, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom brott. Tjuven tar sig in i garaget på natten och cyklar iväg med Din cykel. Eller fulingen kräver Dig vid pistolhot att överlämna Din mobil. Om Din egendom (cykeln eller mobilen) hamnar så småningom hos en tredje man (tjuven/rånaren har alltså inte kvar saken), kan Du få tillbaka egendomen från tredjemannen utan lösen. Det enda kravet på rätt ägaren är att hon kräver tillbaka godset från tredjemannen inom sex månader från det att hon fick (eller måste antas ha fått) kännedom om tredjemannens innehav.

För det andra, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom ett annat förfarande som i och för sig inte är brottsligt men inte heller schysst. Rätt ägaren kan ha lånat ut saken till någon, som sedan låtsas som om han är ägaren (i stället för att vara låntagaren) och säljer saken till tredjeman. Ett annat fall är att rätt ägaren säljer saken till någon på avbetalning och förbehåller sig äganderätten till dess att köparen till fullo har betalat köpeskillingen. Om köparen sedan säljer godset till tredjeman innan köpeskillingen är till fullo betald uppkommer en tvist mellan rätt ägaren och den andra köparen. I båda lånefallet och avbetalningsfallet saknar ”mellanhanden” rätt att sälja godset vidare till tredjeman men han likväl gör det. I dessa fall, kan rätt ägaren bli av med äganderätten om tredjemannen gör ett så kallat ”godtrosförvärv”.

Ett godtrosförvärv föreligger om två villkor är uppfyllda. Till att börja med måste överlåtaren ha saken i sin besittning vid överlåtelsetillfället. Sedan får det inte finnas skäl för tredjeman att misstänka att överlåtaren saknade rätt att överlåta saken. Lagen listar tre saker som kan föranleda misstankar. För det första kan ”egendomens beskaffenhet” skapa skäl för misstankar. Vissa saker manar till försiktighet. Det är framför allt egendom som oftast säljs på kredit eller genom leasing som till exempel begagnade bilar. Saker som är särskilt frestande för tjuvar, så kallade ”stöldbegärliga” gods manar också till försiktighet. Exempel på dessa saker är smycken och konst. För det andra kan ”förhållanden under vilka (godset) utbjöds” skapa misstankar. Var och när sker överlåtelsen och av vem? På Brunnsparken en fredagskväll av en okänd människa som dessutom verkar drogpåverkad? Gatuförsäljning av en okänd människa är praktexemplar av en skum affär. Prissättningen och betalningssättet kan också föranleda misstankar. Är priset långt under marknadsvärdet för den aktuella varan? Erläggs betalning med annat än pengar? För det tredje, talar ”omständigheter i övrigt” för förhöjd aktsamhet? Här brukar fokus ligga på förvärvarens undersökning. Har man kontrollerat bilregistret om vem som är rätt ägaren? Efterfrågat kvitto eller annan handling som visar att överlåtaren är rätt ägaren? En omständighet som anses bör väcka misstankar är om ett föremål byter ägaren flera gånger på kort tid. Rättspraxis ställer högre krav på professionella aktörer vad gäller undersökningen. En bilhandlare, till exempel, förväntas kunna upptäcka tecken på att chassinummer har slipats bort och andra tecken avsedda att försvåra utredningen. Omständigheter kan till och med påkalla utredning om tidigare förvärv. Men andra ord kan en förvärvare, i vart fall en näringsidkare som handlar inom sitt yrkesmässiga område, behöva utreda överlåtelser i tidigare led för att kontrollera att det finns en sammanhängande kedja av lovliga överlåtelser fram till den aktuella överlåtelsen.

Om feldatering m m



Vi upprättar och skriver under många handlingar. Fakturor, styrelse- och stämmoprotokoll, ändringsanmälningar till Bolagsverket, intyg och olika slag. Många hederliga laglydiga människor tar dock friheter med handlingar som kan medföra straffansvar för brott. Ett felaktigt datum eller belopp eller oriktig vidimering, till exempel. De lagrum som kan vara aktuella är urkundsförfalskning enligt brottsbalken 14 kap 1 § och osant intygande enligt brottsbalken 15 kap 11 §.

För att förstå dessa lagrum måste man bekanta sig med begreppet ”urkund”. En urkund kan ses som en ”handling”, men handlingen måste uppfylla vissa krav (se nedan) för att vara en urkund. Lagen uppger följande exempel av vad som utgör en urkund: protokoll, kontrakt, skuldebrev och intyg. Sedan säger lagen att även andra handlingar som upprättas till bevis eller annars har betydelse i bevishänseende anses vara urkunder. Enligt praxis måste handlingen uppfylla följande krav för att betraktas som en urkund. För det första, ska handlingen innehålla någon uppgift som bevisar något. Ett styrelseprotokoll till exempel utvisar vilka ärenden har handlagts på styrelsemötet. För det andra ska det framgå vem som har upprättat och utfärdat handlingen. Med andra ord, vem som är avsändaren. Avsändaren av styrelseprotokollet är den eller dem som har skrivit under protokollet.

Urkundsförfalskning föreligger när någon upprättar en urkund som innehåller en oriktig uppgift om avsändaren. Om jag till exempel upprättar ett styrelseprotokoll men i stället för att skriva mitt namn skriver jag någon annans namn (oavsett om namnet tillhör en verklig eller diktad person), har jag begått brottet urkundsförfalskning. Däremot är det inte brottsligt att skriva någon annans namn på en handling med den andra personens samtycke. I sådana fall är det rätt avsändaren eftersom namnbäraren vet om det och godkänner att hennes namn åsätts handlingen. Det är dock oklart vad som gäller om faktiskt samtycke inte förelåg men namnbäraren hade samtyckt till det om hon hade blivit tillfrågad. Vidare är det brottsligt att falskeligen förmår någon (styrelseordföranden, till exempel) att skriva under en handling. Till exempel om jag täcker över handlingens innehåll och ber styrelseordföranden att skriva på pappret utan att hon vet vad som står på pappret. Till sist begår man brott om man ändrar eller kompletterar handlingen med andra eller nya uppgifter.

Om någon lämnar osann uppgift i en urkund eller upprättar en urkund för skens skull begår man brottet osant intygande. Här är avsändaren ”korrekt” men handlingen innehåller felaktiga uppgifter. Om ett köpekontrakt undertecknas den 1 januari men parterna daterar handlingen den 31 december, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om bolagsstämman väljer in en ny styrelseledamot en viss dag men protokollet anger ett annat datum för stämman, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om ett bolag upprättar fakturor för arbete som i själva verket inte har utförts och som mottagaren vet om är falska (ett förfarande som förekommer bland annat vid svart arbetskraft), handlar det om handlingar för skens skull och utgör brottet osant intygande. (Om mottagaren inte är med på noterna, skulle det i stället betraktas som bedrägeri). Om någon vidimerar en kopia och därmed intygar att den stämmer överens med originalet kan det medföra straffansvar för osant intygande om så inte är fallet.

Straffansvar för urkundsförfalskning eller osant intygande förutsätter dock att det föreligger ”fara i bevishänseende”. Det måste finnas risk att handlingen förväxlas med den äkta eller sanna handlingen. Vidare ska det finnas risk att handlingen kan komma att användas. Till sist ska det finnas risk om att användandet skulle leda till skada eller olägenhet. Om feldateringen till exempel inte har någon som helst betydelse för någon person eller myndighet, är feldateringen inte brottsligt.

Revisorn

Trots att de flesta privata aktiebolagen inte längre behöver ha någon revisor är det många som ändå utser en revisor. Tre typer av revisorer finns: lekmannarevisor, godkänd och auktoriserad. En lekmannarevisor behöver inte ha någon särskild kompetens, utses av stämman och kan ses som ett komplement till bolagets revisor. Lekmannarevisorns fokus är framför allt bolagets förvaltning. Även om lekmannarevisorer förekommer i viss utsträckning inom kommunala bolag och ideella föreningar är de sällsynta bland mindre aktiebolag. Jag kommer inte beröra lekmannarevisorns verksamhet i denna artikel. Bolagets övriga revisor ska vara antingen godkänd (yrkeserfarenhet plus revisorsexamen) eller auktoriserad (yrkeserfarenhet plus högre revisorsexamen). Låt oss titta lite närmare på revisorns roll, eller rättare sagt, roller. För det första, är revisorn ett av flera ”bolagsorgan” vid sidan av stämman, styrelsen och regleras i aktiebolagslagen. För det andra, är revisorn konsult åt bolagets ledning och i denna kapacitet lämnar revisorn råd och tips om bolagets verksamhet och utveckling.

I egenskap av ”bolagsorgan” ska revisorn utöva tillsyn över bolaget och granska bolagets räkenskaper och bokföringen samt ledningens förvaltning av bolaget. Denna tillsyn är viktigt inte bara för aktieägarna utan även för bolagets borgenärer och anställda. Om bolaget ska ha revisor, ska minst en revisor väljas på stämman. Även om bolagsordningen föreskriver att bolaget inte behöver ha någon revisor, kan stämman ändå utse en revisor. Uppdraget som revisor gäller ett år men bolagsordningen kan föreskriva en längre mandatperiod, dock högst fyra år. Revisorn kan hoppa av eller bli avsatt i förtid, men han/hon ska i så fall skriftligen redogöra för sitt granskningsarbete. Redogörelsen skickas till Bolagsverket som i sin tur skickar redogörelsen till Skatteverket. Eftersom revisorns centrala uppgift enligt aktiebolagslagen är att utöva tillsyn, ligger det i sakens natur att revisorn ska lämna information om bolaget. Till att börja med ska revisorn upprätta en revisionsberättelse som lämnas till styrelsen senast tre veckor före årsstämman.  Revisionsberättelsen ska innehålla bl a uppgifter om ledningens ansvarsfrihet och eventuella skadeståndsskyldighet. Revisorn ska därutöver lämna upplysningar på bolagsstämman om stämman så begära, såvida upplysningen inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget. Revisorn får dock inte lämna upplysningar till en enskild aktieägare (det vill säga utanför stämman) om det kan vara till skada för bolaget. Vidare, har revisorn en upplysningsplikt gentemot styrelsen, enskilda ledamöter och, i den mån informationen gäller den löpande förvaltningen, Vd:n.  Till sist, har revisorn en skyldighet att ingripa vid misstankar om vissa brott (företrädesvis ekobrott). I sådana fall ska revisorn underrätta styrelsen, såvida underrättelsen ter sig som meningslöst (t ex den misstänkta gärningsmannen är ensam styrelseledamot). Senast fyra veckor efter underrättelsen (eller tidigare om ingen underrättelse har lämnats) ska revisorn informera åklagaren, såvida den ekonomiska skadan av brottet inte redan är avhjälpt eller brottsmisstanken redan har anmälts till polisen eller åklagaren eller det handlar om bagatellartad brottslighet. Revisorn ska dessutom överväga om han/hon kan fortsätta sitt uppdrag för bolaget. Om den misstänkta gärningsmannen inte är kvar i bolaget och gärningen skedde utan styrelsens eller ägarnas vetskap, skulle det kunna finnas förutsättningar för ett fortsatt samarbete. I annat fall, torde det vara svårt för revisorn att fortsätta och då ska han/hon avgå. Jag återkommer vid ett annat tillfälle med en redogörelse för revisorns skadeståndansvar.

Vinstutdelning m m

Bokslutsarbetet för företag med kalenderår som räkenskapsår börjar närma sig. Förhoppningsvis kommer företaget att visa vinst. Om det gäller ett aktiebolag och ägarna vill dela ut hel eller del av vinsten, får de tänka på följande. Aktiebolagslagen reglerar hur, hur mycket, och när  bolagets tillgångar får delas ut. Dessa regler gäller inte bara vinstutdelningar utan varje ”värdeöverföring” från bolaget till någon annan (inte bara aktieägare). En värdeöverföring sker varje gång en transaktion minskar bolagets förmögenhet. Vissa typer av transaktioner uppenbarligen minskar bolagets förmögenhet som till exempel vinstutdelningar och återbetalningar till aktieägare vid återköp av aktier eller minskning av aktiekapitalet eller reservfonden.  Men även inköp till överpris eller försäljning till underpris betraktas som värdeöverföringar om de inte är affärsmässiga motiverade.

Hur ska värdeöverföringen går till? I princip ska det ske i form av vinstutdelning, återköp av aktier (när så är tillåtet), minskning av aktiekapitalet eller reservfond, eller måttliga gåvor till allmännyttiga ändamål. Beslutet ska fattas av ägarna på bolagsstämma och när det gäller vinstutdelning ska det följa styrelsens förslag. Andra former av värdeöverföringar, s k förtäckta vinstutdelningar,  kan dock ske så länge alla aktieägare är överens.

Hur mycket får delas ut? Till att börja med, får endast fritt eget kapital enligt senast fastställd årsredovisning delas ut. Fritt eget kapital består av årets och balanserade vinster samt fria fonder (inkl överkursfonden). Men värdeöverföringen måste dessutom vara ”försvarlig” med hänsyn till bolagets verksamhet och konsolideringsbehov. Med andra ord, om det skulle vara riskabelt att dela ut hel eller del av det fria kapitalet (t ex mörka moln börjar hopar sig på horisonten), får bolaget inte göra det.

Vad händer om man delar ut för mycket? Mottagaren är i så fall skyldig att betala tillbaka det. Om del av överföringen var tillåten, är det den otillåtna del som ska återbäras. Om det inte går att återfå värdet från mottagaren (t ex pga betalningsoförmåga) får de som medverkat vid värdeöverföringen gå in och täcka bristen. Till exempel om verkställande direktören säljer bolagets egendom till underpris utan att transaktionen har något affärsmässigt skäl (även om samtliga aktieägare har godkänt det) kan denne vara skyldig att ersätta bolaget om köparen inte kan återbära det som inte ryms inom fritt eget kapital. Bristtäckningsansvaret förutsätter dock att vd:n agerade med uppsåt eller oaktsamhet. Med andra ord, bristtäckningsansvaret förutsätter att vd:n visste eller borde ha vetat att bolaget fick för lite betalt. Även aktieägare kan bära ett bristtäckningsansvar (t ex pga stämmobeslut), men då krävs uppsåt eller grov oaktsamhet.

När får stämma besluta om vinstutdelning? Beslut fattas av bolagsstämman och grundas på en fastställd balansräkning. Eftersom balansräkningen fastställs på årsstämman är det oftast årsstämman som beslutar om vinstutdelning. Men om årsstämmans beslut om vinstutdelning inte tar hela det disponibla beloppet i anspråk, får aktieägarna besluta om en efterutdelning vid en extrastämma fram till nästa årsstämma. Efterutdelningen ska anmälas till Bolagsverket. Utrymmet för efterutdelningen måste finnas i den senaste fastställda balansräkningen. Vinstutdelningen får med andra ord inte avse överskott som upparbetats under pågående räkenskapsår (s k interimsutdelningar).  Vinstutdelning får inte heller avse kommande årsstämma (s k förskottsutdelningar), inte ens om det gäller upparbetat överskott och sker efter räkenskapsårets slut.

Konkurrensklausuler och företagshemligheter

Arbetsdomstolen har tidigare i år avgjort ett intressant mål om en arbetstagarens konkurrensklausul och andra närliggande frågor. Personen kallas nedan för ”K” och var anställd som marknadschef för ett factoringbolag. Anställningsavtalet innehöll följande konkurrensklausul:

Efter avslutad anställning får han inte bedriva, eller ta anställning, i verksamhet som konkurrerar med den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten inom tolv månader från det att anställningen upphört.

Ks anställning upphörde den 16 november och han började jobba hos en konkurrent den 1 december samma år. Den tidigare arbetsgivaren stämde såväl K som den nya arbetsgivaren. Utredningen visade att K hade tagit med sig en lista över den tidigare arbetsgivarens kunder och att K (och en kollega) använde sig av listan för att kontakta den tidigare arbetsgivarens kunders i syfte att förmå dem att byta factoringbolag.

Arbetsdomstolen underkände konkurrensklausulen eftersom det sträckte sig över en ”relativ lång tid”. Domstolen noterade att K inte hade rätt till någon ersättning under karenstiden. Domstolen poängterade också att klausulen inte enbart skyddade existerande kundrelationer utan hindrade konkurrens helt och hållit.  Men . . .

Konkurrensklausuler är inte det enda som en anställd behöver tänka på vid övergång till en ny verksamhet. Eftersom kunduppgifter (i detta fall) ansågs vara företagshemligheter, fick K inte använda sig av kunduppgifterna. Förbudet att röja eller använda företagshemligheter fortsätter även efter anställningens upphörande om det finns synnerliga skäl. Synnerliga skäl finns om bl a en anställd missbrukar en företagshemlighet med hjälp av dokumentation (så som i detta fall, en papperslista med kunduppgifter) eller om den anställde hade en särskild förtroendepost hos arbetsgivaren.

Även den nya arbetsgivaren förpliktades att solidariskt med K svara för den tidigare arbetsgivarens skada. Det var dock inte självklart att den nya arbetsgivaren skulle svara för skadeståndet, men efter ett längre resonemang kom domstolen fram till att under vissa omständigheter kan en ny arbetsgivare bära ett ansvar. Domstolen betonade att K var ansvarig för den nya arbetsgivarens factoringverksamhet och att han hade fria händer att lägga upp marknadsbearbetning samt att Ks agerande syftade till vinning för den nya arbetsgivaren.

K och den nya arbetsgivaren förpliktades att betala 3,5 mkr i skadestånd. Det blev dock en halvseger för den tidigare arbetsgivaren.  Eftersom denne yrkade 30 mkr i skadestånd, förpliktade domstolen den tidigare arbetsgivare ersätta K och den nya arbetsgivaren med ca 3,1 mkr som delersättning för deras rättegångskostnader.  Den som gapar efter mycket . . .

Arbetsdomstolen dom nr 24/13,  den 20 mars 2013

Styrelsens ansvar för obetalda hyror

Om styrelsen har skäl att befara att bolagets egna kapital understiger 50 % av aktiekapitalet, ska styrelsen bl. a. upprätta en kontrollbalansräkning, se till att revisorn granskar den och hänskjuta frågan om likvidation till stämman om kontrollbalansräkningen bekräftar styrelsens farhåga.  Om styrelsen inte gör det, bär ledamöterna ett personligt betalningsansvar för bolagets skulder som uppkommer efter underlåtenheten.  När en skuld uppkommer är dock inte alltid lätt att reda ut.

Högsta domstolen har nu avgjort ett mål med stor betydelse för hyresvärdar. I målet hade styrelsens medansvar för bolagets skulder inträtt i början av 2006. Bolaget försattes i konkurs i 2007. Eftersom ingen kontrollbalansräkning hade upprättats, stämde hyresvärden styrelseledamoten för obetalda hyror under perioden mars-december 2006. HD fann dock att förpliktelsen att betala hyra under hyresperioden uppkommer redan vid tidpunkten för hyresavtalet. Att hyran ska betalas kvartalsvis (eller vid någon annan interval) betyder inte att förpliktelsen uppkommer löpande vid de olika betalningstillfällena. I det här fallet upprättades hyresavtalet i 2004, d.v.s. långt innan styrelsens medansvar inträffade. Styrelseledamoten slapp betalningsansvaret.

Förutom hyran, stämde hyresvärden styrelseledamoten för vissa anpassningsarbeten som gjordes i lokalen på hyresgästens beställning. Eftersom arbete beställdes och även utfördes innan medansvarsperioden inträffade, konstaterade HD att styrelseledamoten inte heller ansvarade för dessa skulder.

HD antydde dock att även om arbetet hade utförts under medansvarsperioden, kunde ledamoten ändå ha sluppit medansvaret om bolaget inte hade rätt att avbeställa tjänsten. Om en avbeställning rätt däremot föreligger och bolaget avstår från att avbeställa, kan styrelseledamoten bära ett betalningsansvar om tjänsten utförs under medansvarsperioden, även om tjänsten hade beställts innan medansvarsperioden började.

Högsta domstolen mål Ö 2880-11 den 8 juli 2013.

Borgen

Ibland gör man inte rätt för sig och skulder förblir obetalda. Det kan bero på ovilja eller oförmåga att betala.  Personer som har rätt till betalningen kan förbättra deras möjligheter att få betalt genom att få säkerhet. En typ av säkerhet är att någon annan person går med på att betala om skulden inte betalas av den som egentligen bör betala.  Denna typ av säkerhet kallas ”borgen”.  De aktörer som figurerar i ett borgensdrama är följande. ”Borgenären” är den som har rätt till betalning (t ex bank, hyresvärd, leverantör m m). ”Gäldenären” är den som egentligen ska betala (t ex bankens kund, hyresgäst, köparen m m). ”Borgensmannen” är den som också är skyldig att betala. Blanda inte ihop ”borgenären” och ”borgensmannen”.  För att göra det lättare att följa min redogörelse, ska jag ponera att hyresvärden Alice är borgenären, hyresgästen Bill är gäldenären, och Bills far, Carl, är borgensmannen.

Det finns två typer av borgen. En ”enkel borgen” innebär att Alice först måste kräva Bill för att få betalt. Innan Alice kräver Carl på betalning, ska hon först göra vad hon kan för att driva in pengarna från Bill. Om Bill är försatt i konkurs, anses det lönlöst att kräva Bill och då kan Alice i stället kräva Carl. I annat fall, får hon kräva Bill och om han inte betalar, vända sig till Kronofogden för att driva in pengarna. Om Kronofogden inte hittar saker hos Bill som kan säljas för att betala skulden, kan Alice då kräva Carl. Denna typ av borgen är bökig eftersom Alice måste först lägger ner tid att kräva någon som uppenbarligen inte kan eller vill betala.

Den andra typen av borgen kallas ”proprieborgen”. En proprieborgen innebär att Alice direkt kan kräva Carl om Bill inte betalar. Detta är enklare för Alice och är också den typ av borgen som oftast används. Bäst att använda den magiska frasen ”såsom för egen skuld” när man vill upprätta en proprieborgen.

Där finns inga formkrav vid borgen. Muntligt, skriftligt, anything goes. Det är däremot inte sagt att man inte behöver upprätta borgensförbindelsen med omsorg. Tvärtom. Här krävs noggrannhet. Om Alice t ex vill att Carls borgensansvar även gäller om Alice överlåter hyreskontraktet (aktuellt om Alice säljer fastigheten), bör borgensförbindelsen med Carl klargöra detta. Var extra noga med beskrivning av vilka förpliktelser som omfattas av borgen.  Svea Hovrätt fann i en dom 2011 angående ett franchiseavtal att borgensmannens ansvar ”för de förpliktelser som detta avtal ger franchisetagaren” omfattade franchiseavgifter men inte franchisetagarens varuinköp.
Ordning och reda är viktiga ledord för Alice. Om tanken är att flera personer ska ingå borgensförbindelsen (t ex förutom Carl, även hustrun Doris), måste Alice se till att såväl Carl som Doris förbinder sig. Om en skriftlig förbindelse upprättas och Alice får tillbaka den undertecknad av den ene men inte den andra, bör Alice inte nöja sig med en borgensman.  Alice måste antingen jaga in den andra underskriften eller komma överens med den som redan är på kroken att han ensamt bär borgensansvaret.  Hon får inte heller släppa någon borgensman utan den andras samtycke eller låta någon annan säkerhet som hon eventuellt kan ha fått försämras.  Alice kan även ha en plikt att informera Carl om Bills försämrade ekonomiska läge. Denna plikt gäller framförallt banker och andra aktörer som sysslar med kreditgivning och i synnerhet om borgensmannen inte själv kan hålla sig informerad om gäldenärens läge.  Eftersom Alice inte är bank och Carl, som far, troligen känner till sonen Bills ekonomiska läge, kan Alices informationsplikt eventuellt falla bort.

STYRELSEANSVAR TROTS ÅTERSTÄLLT AKTIEKAPITAL?

Som jag flera gånger har skrivit om, kan styrelseledamot i ett aktiebolag ådraga sig ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa förutsättningar. Om det finns skäl att anta att bolagets aktiekapitalet är delvis förbrukat, ska styrelsen genast upprätta och låta revisorn granska en kontrollbalansräkning. Om KBR visar att minst 50 % av aktiekaptialet är förbrukat, ska frågan om likvidation hänskjutas till bolagsstämman.

Högsta Domstolen har nu beviljat prövningstillstånd och ska pröva OM styrelsen kan undgå ansvaret genom att se till att aktiekapitalet är återställt i stället för att upprätta KBR. Såväl tingsrätten och hovrätten ansåg att styrelsen hade ett personligt ansvar för vissa obetalda skulder eftersom de visste om att bolagets aktiekapital var förbrukat när de trädde in i styrelsen i samband med den ene av ledamöterna köpte bolaget. Han var medveten om bolagets ekonomiska tillstånd samt att bolaget var likvidationspliktigt när han köpte bolaget. Han satt in mer pengar tämligen omgående efter köpet och bolagets aktiekapital var därmed återställt. Han trodde att behovet att upprätta KBR därmed var undanröjt. Så var det inte, säger hovrätten. När skyldigheten att upprätta KBR väl har inträffat, kan styrelsen inte undvika ansvar med annat än att upprätta KBR och fullfölja de regler som gäller. Inkommande styrelsen har en viss tid på sig innan deras ansvar att upprätta KBR inträffar, men det är ändå KBR som gäller för att stoppa/undvika ett ansvar.

Ombudet för de två styrelseledamöterna reser en bra fråga i sin inlaga till HD. Reglerna kring KBR är till för att skydda borgenärer. Är borgenärer inte därför bättre förtjänta av att bolagets aktiekapital är återställt än att KBR upprättas? Vad skulle Du föredra om Du hade varit bolagets borgenär: att någon sätter in mer cash i bolaget eller att styrelsen upprättar en KBR som visar hur dåligt ställt bolaget är? Det kommer att bli intressant att se hur HD resonerar.

Högsta domstolen, Mål T 5779-10, den 19 december 2011, angående Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 november 2010 i mål T-2509-09

SUPPLEMENTAL PURCHASE PRICE IN SHARE TRANSFER AGREEMENTS

Price is often one of the most difficult issues to reslove in any negotiated sale. When buying a business, a person is sometimes willing to pay more if the business performs as well as the seller claims during the negotiation. A solution that would appear win-win is to agree on a base purchase price for the business that can be increased or decreased depending on the performance of the business in the ensuing year (or some other period). The additional amount paid by the buyer if the agreed-upon milestones are met is sometimes referred to as a supplemental purchase price (sw tilläggsköpeskilling).

The potential problem with this arrangement is illustrated by a recent ruling from a Swedish Court of Appeals. In the case, the seller sold shares in a joint venture that was formed to devlope a parcel of real estate into residential housing. The share price was to be increased (and a supplemental purchase price paid), if the project reached certain milestones. Following the share transfer, changes occured in the project leading to higher costs and lower profits. The seller claimed that the buyer violated a duty of loyalty to the seller in deliberately driving up the costs of the project to reduce profits and avoid payment of the supplemental purchase price.

The court acknowledged that Swedish law does impose a duty of loyalty among contracting parties. But the duty of loyalty is greater in some contexts and lesser in other contexts. When it comes to real estate development, the court reasoned, there are numerous variables that can effect the success of the project. Real estate development is risky business. And the builder owes loyalties of various degrees to various parties. In this context, the duty of loyalty between contracting parties is diluted, and it would take more than simply showing that the actual results of the project fell short of the projected results before a court will find a breach of the duty of loyalty. The seller lost the case.

The moral of the story: supplemental purchase prices are nice in theory, but in practice difficult to achieve, unless you're willing to draft a long and complicated share purchase agreement that regulates in detail how the business will be conducted during the earn-out period.

Hovrätten för nedre norrland, mål T 1364-10, den 12 januari 2012

Stämmoprotokoll

Stämmoprotokollet ska ange datumet och ort för stämman samt vilka beslut som har fattats. Information om annat än beslut behöver alltså inte tas upp i protokollet. Det kan dock vara klokt att dokumentera andra uppgifter som diskuteras på stämman eftersin information lämnad till stämman har betydelse för stämmobeslutet om ansvarsfrihet. Protokollet ska också ange resultatet av omröstningar. Detta har betydelse eftersom vissa beslut förutsätter en kvalificerad majoritet. Protokollet ska undertecknas av ordföranden och, om en sådan är utsedd, protokollföraren. Det ska dessutom undertecknas av den eller de justeringsmän som stämman utser. Protokollet ska även innehålla röstlängden, vilken är en anteckning av vilka aktieägare är närvarande och hur många röster varje aktieägare har. Så länge bolaget har några få aktieägare kan röstlängden skrivas in i själva protokollet. Om röstlängden innefattar ett flertal aktieägare, kan det vara enklare att upprätta ett separat dokument med uppgifter om namn och röster. Oavsett om röstlängden tas in i protokollet eller bifogas, var noga med att ange den kött-och-blod personen som företräder juridiska personer. Skriv till exempel Anders Andersson AB genom Anders Andersson. Någon måste dessutom kontrollera att personen är behörig att företräda den juridiska personen.

Show me the money . . .

. . . sade konkursförvaltaren till Jimmy. Jimmy svarade att han redan betalat pengarna. Vilket han hade gjort, dock till "fel" konto. Good enough, säger Svea hovrätt som befriar Jimmy från skyldigheten att betala en gång till.

Jimmy hade lånat ut 250 tkr till de nyblivna kompisarna Jesper och Linas. Trion träffades på Stadion Bar i Rimbo och började genast snacka business. Någon affär blev det dock inte. Jesper överförde 105 tkr från hans bolag, Nord & Lusys AB till Jimmy den 25 februari som delbetalning av hans lån. Överföringen av bolagets pengar för reglering av ägaren Jespers privata skuld är dock inte 100% OK. Några dagar senare bad Jesper därför Jimmy att återbetala pengarna. Jimmy överförde därför 100.000 kr till ett konto som hade anvisats av Jesper. Vi vet inte var pengarna hamnade, men det var tydligen inte bolagets konto. Bolaget försattes strax därefter i konkurs.

Konkursförvaltaren menade att Jimmy hade mottagit pengar som han visste tillhörde bolaget. Så långt var parterna överens. Men Jimmy hävdade att han betalade tillbaka 100.000 kr och det kan inte vara hans fel att pengarna inte kom bolaget tillhanda.

Tingsrätten ansåg att Jimmy var skyldig att återigen betala beloppet till bolaget. Svea hovrätt har nu ändrat tingsrättens dom och befriat Jimmy från betalningsskyldigheten avseende de 100.000 kronor som hade betalat till det uppgivna kontot. Eftersom Jesper vid tillfället för betalningen var bolagets ställföreträdare, kunde Jimmy utgå ifrån att pengarna kom bolaget till handa och reglerade därmed hans skuld till bolaget. (Jimmy var däremot tvungen att betala 5.000 kronor som inte var med i den första återbetalningen).

Svea hovrätt, mål T 1053-10, den 21 december 2010

Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010