Preskription av medansvaret vid likvidationsplikt

What a difference a day makes, 24 little hours . . lydde en dänga från min barndom. Till ett bolag i Skåne, betydde det mer än 600.000 kr i kundförluster samt rättegångskostnader på mer än 130.000 kr. Brakförlusten berodde på att stämningsansökan ingavs en dag för sent.

Jag har tidigare skrivit om styrelsens och eventuella andra personers personliga betalningsansvar för ett aktiebolags skulder om erforderliga åtgärder inte tas när det kan antas att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Ett färskt avgörande från Svea hovrätt belyser vilka problem som kan uppstå när bolaget försätts i konkurs och vad borgenären (oftast en leverantör) behöver göra för att hålla styrelsens medansvar vid liv.

Omständigheterna i caset var följande. En leverantör levererade varor och fakturerade bolaget drygt 600.000 kr vid två tillfällen kring årsskiftet 2002/2003. Bolaget försattes i konkurs i början av 2004. Konkursbouppteckningen innehöll uppgift om leverantörens fordran och bolagets ställföreträdare bekräftade vid edgångssammanträdet den 2 april 2004 att konkursbouppteckningen var riktig. Bolaget hade därmed erkänt leverantörens fordran och en ny preskriptionsfrist började löpa den dagen. Den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen var tillämplig på leverantörens fordran pga styrelsens medansvar, vilket betydde att leverantörens anspråk preskriberades (dvs upphörde) den 2 april 2014. (Obs efter lagändring som trädde i kraft 2013 preskriberas numera fordringar pga styrelsens medansvar 3 år efter uppkomsten av huvudförpliktelsen). Konkursen avslutades under 2004 och bolaget var därmed upplöst. Leverantören skickade kravbrev under 2009 till de personer som hade varit bolagets ställföreträdare och menade att preskriptionsfristen därmed började löpa på nytt. Domstolen menade dock att kravbrev måste skickas till bolaget, inte de personer som tidigare var ställföreträdare för bolaget. I och med bolagets upplösning upphörde dessa personers roll som ställföreträdare. Det är alltså bolaget och ingen annan som gäller för preskriptionsbrytande kravbrev. Deadlinen var alltså den 2 april 2014. Stämningsansökan inlämnades dagen efter, dvs den 3 april 2014. Som Homer Simpson säger: ”DOH”!!

Men om bolaget är upplöst efter avslutad konkurs, hur ska en borgenär kunna skicka ett preskriptionsbrytande krav till bolaget? Enligt domstolen, ska borgenären ansöka hos tingsrätten om fortsatt likvidation. Bolaget blir därmed återupplivat. Borgenären kan därefter skicka sitt preskriptionsbrytande krav till bolaget och på det sättet hålla styrelsens medansvar vid liv. Men ett brev till f d ställföreträdaren duger inte.

Svea hovrätt, mål T 1437-15, dom meddelad den 12 juli 2015

Styrelseansvar: Den som väntar på något gott . . .

Kanhända att jag börjar bli tjatig, men här kommer ännu ett case av styrelseansvar för bolagets skulder. Först, det gamla vanliga. Bolaget går back med hur mycket pengar som helst år in och år ut. Revisorn påpekar för styrelsen att bolaget har likvidationsplikt och att de behöver upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelsen struntar i det och kör vidare. Till slut, försätts bolaget i konkurs och en motiverad men oprioriterad borgenär (såsmåningom, se nedan) stämmer styrelseledamoten. Styrelseledamoten har under dessa omständigheter ett personligt ansvar. Så var även fallet här. Nu, till det ovanliga med detta case. Borgenären väntade ca 12 år innan denne väckte talan mot ledamoten. Borgenärens faktura förföll till betalning under maj 1997. Borgenären krävde styrelseledamoten i januari 2007. Det framgår inte av tingsrättens dom varför borgenären väntade så länge. Styrelseledamoten hävdade bl a att borgenärens fordran var preskriberad.

Tingsrätten utgick tydligen ifrån att den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen gäller styrelsens personliga ansvar, vilket är riktigit. Tingsrätten ansåg att preskriptionsfristen började löpa vid fakturornas förfallodatum, vilket troligtvis är fel. Borgenärens fordran uppkommer vid beställningen eller leveransen. Det torde ha inträffat något tidigare än fakturans förfallodag. Men tingsrättens troliga misstag i denna del påverkar inte resultatet, eftersom leveransen tydligen ägde rum i nära anslutning till faktureringen.

Borgenären lyckades alltså med talan trots att denna väntade nästan 10 år för att kräva styrelseledamoten och ytterligare 2 år innan denne väckte talan. Förutom fakturans kapitalbelopp fick borgenären dröjsmålsränta från den 30 maj 1997. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Mora tingsrätt mål T 611-09, dom den 13 april 2010.