Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010

Lojalitetsplikt vid avtalsförhållande

Räcker det att följa kontraktet till punkt och pricka eller har vi ett ansvar att gå något längre än det som står inom kontraktets fyra sidor? Ja, det har vi, säger Svea hovrätt i ett spännande case om avtalstolkning. I själva verket handlade målet om två personer som köpte en fastighet från två personer. Men för att förenkla denna referat tar jag mig friheten att banta ner partsställningen till en köpare och en säljare.

Parterna undertecknade ett köpekontrakt som innehöll en s.k. låneklausul. Innebörden av klausulen var att köparen hade rätt att hoppa av köpet om banken inte beviljade ett lån. Köparen hade i o f s redan fått ett s.k. lånelöfte från banken. Lånelöftet innebär att banken i princip är beredd att lämna ett lån under förutsättning att köparen fullföljer de sedvanliga ansökningsrutinerna och att inget oförutsett inträffar.

Efter kontraktskrivningen men före tillträdet tog köparen kontakt med banken och uppgav att dennes framtida inkomster kanske skulle vara lägre än tidigare bedömt. Köparen uttryckte själv en viss skepsis till att kunna återbetala lånet. Banken bestämde sig därför för att inte bevilja lånet. Köparen åberopade då låneklausulen och hoppade av köpet. Hmmm. Avtalsbrott eller inte?

Visserligen stod det i kontraktet att köparen hade rätt att hoppa av om banken inte beviljade lånet. Och banken onekligen sade nej till lånet. Men säljaren menade att låneklausulen skulle vara tillämplig om banken själv tog initiativet till en omprövning av lånelöftet. Köparen skulle däremot inte själv underminera sina chanser till lån. Här handlade det inte om någon försämring av köparens ekonomi utan mer om köparens kalla fötter.

Hovrätten håller med säljaren. En avtalspart har rätt att utgå ifrån att motparten skall "uppträda lojalt", menar hovrätten. I detta fall agerade köparen illojalt genom att själv sabotera sina lånemöjligheter. Mot bakgrund av lojalitetsplikten ansåg hovrätten att säljarens tolkning av låneklausulen var tillämplig. Köparen tvingades betala skadestånd om drygt 750.000 kronor plus ränta samt rättegångskostnader (tingsrätten och hovrätten) på drygt 700.000 kronor. Eftersom köparen troligen hade även egna rättegångskostnader gissar jag att priset på köparens misstag översteg 2 mkr.

Svea hovrätt mål T 362-09 den 22 oktober 2010.