Konkurrensklausuler och företagshemligheter

Arbetsdomstolen har tidigare i år avgjort ett intressant mål om en arbetstagarens konkurrensklausul och andra närliggande frågor. Personen kallas nedan för ”K” och var anställd som marknadschef för ett factoringbolag. Anställningsavtalet innehöll följande konkurrensklausul:

Efter avslutad anställning får han inte bedriva, eller ta anställning, i verksamhet som konkurrerar med den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten inom tolv månader från det att anställningen upphört.

Ks anställning upphörde den 16 november och han började jobba hos en konkurrent den 1 december samma år. Den tidigare arbetsgivaren stämde såväl K som den nya arbetsgivaren. Utredningen visade att K hade tagit med sig en lista över den tidigare arbetsgivarens kunder och att K (och en kollega) använde sig av listan för att kontakta den tidigare arbetsgivarens kunders i syfte att förmå dem att byta factoringbolag.

Arbetsdomstolen underkände konkurrensklausulen eftersom det sträckte sig över en ”relativ lång tid”. Domstolen noterade att K inte hade rätt till någon ersättning under karenstiden. Domstolen poängterade också att klausulen inte enbart skyddade existerande kundrelationer utan hindrade konkurrens helt och hållit.  Men . . .

Konkurrensklausuler är inte det enda som en anställd behöver tänka på vid övergång till en ny verksamhet. Eftersom kunduppgifter (i detta fall) ansågs vara företagshemligheter, fick K inte använda sig av kunduppgifterna. Förbudet att röja eller använda företagshemligheter fortsätter även efter anställningens upphörande om det finns synnerliga skäl. Synnerliga skäl finns om bl a en anställd missbrukar en företagshemlighet med hjälp av dokumentation (så som i detta fall, en papperslista med kunduppgifter) eller om den anställde hade en särskild förtroendepost hos arbetsgivaren.

Även den nya arbetsgivaren förpliktades att solidariskt med K svara för den tidigare arbetsgivarens skada. Det var dock inte självklart att den nya arbetsgivaren skulle svara för skadeståndet, men efter ett längre resonemang kom domstolen fram till att under vissa omständigheter kan en ny arbetsgivare bära ett ansvar. Domstolen betonade att K var ansvarig för den nya arbetsgivarens factoringverksamhet och att han hade fria händer att lägga upp marknadsbearbetning samt att Ks agerande syftade till vinning för den nya arbetsgivaren.

K och den nya arbetsgivaren förpliktades att betala 3,5 mkr i skadestånd. Det blev dock en halvseger för den tidigare arbetsgivaren.  Eftersom denne yrkade 30 mkr i skadestånd, förpliktade domstolen den tidigare arbetsgivare ersätta K och den nya arbetsgivaren med ca 3,1 mkr som delersättning för deras rättegångskostnader.  Den som gapar efter mycket . . .

Arbetsdomstolen dom nr 24/13,  den 20 mars 2013

Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010

Behörig att ingå förlikningsavtal?

Inte alltid lätt att veta vem som företräder en juridisk person. Det fick Skanska erfara vid en rättsprocess som avgjordes för drygt en månad sedan. Allt började med en bristfällig VVS komponent som Skanska köpte in från en svensk grossist, som kallas nedan för Alvesta. Alvestas VD hette Lars. Defekten orsakade omfattande skador och Skanska krävde Alvesta på skadestånd genom brev den 19 mars 2008. Förhandlingar pågick både före och efter kravbrevet och Alvesta företräddes vid dessa förhandlingar av VDn Lars. Drygt en månad efter Skanskas kravbrev "fusionerades" (tänk förlossning, fast åt andra hållet) Alvesta upp i ett annat bolag, som kallas nedan för Solar. Alvesta blev därefter en division av Solar och Lars blev divisionchefen. Förhandlingar fortsatte och ledde till ett möte i september 2008. Lars medverkade vid mötet och kom då överens om att Alvesta/Solar skulle ersätta Skanska med drygt 3 mkr. När Skanska skickade ett brev med begäran om betalning i enlighet med överenskommelse svarade Solars högre chefer att Lars inte var behörig att binda Solar till något, i vart fall inte till en skyldighet att betala 3 mkr.

Utgångsläge är att styrelsen i sin helhet samt personer särskilt utsedda av styrelsen (dvs särskild firmatecknare) kan binda bolaget. VD är därutöver behörig att binda bolaget till löpande förvaltningsåtgärder. Lars var dock inte styrelsen, firmatecknare eller (vid det läget) VD. Hade han fullmakt? Det var frågan för tingsrätten.

En anställd har en behörighet som följer med lag eller "sedvänja". Denna typ av fullmakt kallas för ställningsfullmakt. Skanska åberopade ett yttrande från en rättsexpert som skrev att det är vanligt förekommande i "rättslivet" att en "mellanchef" är behörig att träffa uppgörelser, "i all synneherhet inom fastighets- och byggsektorn". Tingsrätten sågade utlåtandet, som saknade underlag/bevis för påståendet om vad som förekommer i rättslivet. Tingsrätten ifrågesatte även om en VVS-grossist tillhör den s.k. bygg- och fastighetssektorn.

En toleransfullmakt uppkommer om någon obehörig uppträder med huvudmannens goda minnen vid flera tillfällen utan att huvudmannen ingriper. Men det var inte heller aktuellt här eftersom Lars inte hade utgett sig för att vara Solars representant vid flera tillfällen.

Det återstod kombinationsfullmakt. En sådan fullmakt uppkommer om huvudmannen gör något som ger tredje man intrycket av att någon har en fullmakt. I detta fall hade Skanska inledningsvis kontaktat Alvestas fillial, som i sin tur hänvisade Skanska vidare till Lars. Hänvisningen var den åtgärd som gav Skanska en befogad uppfattning om att Lars var behörig. Det spelade ingen roll att Alvesta senare gick upp i Solar. Solar "ärvde" Alvestas rättigheter och skyldigheter, inklusive den "belastning" som hänvisningen innebar för Solar i detta fall. Hänvisningen, tillsammans med Lars ställning som styrelseledamot samt hans medverkan under förhandlingarna tillsammans skapade en kombinatinsfullmakt. Solar var således förpliktat att fullfölja avtalet.

Stockholms tingsrätt, mål T 10812-09 den 26 oktober 2010

Lojalitetsplikt vid avtalsförhållande

Räcker det att följa kontraktet till punkt och pricka eller har vi ett ansvar att gå något längre än det som står inom kontraktets fyra sidor? Ja, det har vi, säger Svea hovrätt i ett spännande case om avtalstolkning. I själva verket handlade målet om två personer som köpte en fastighet från två personer. Men för att förenkla denna referat tar jag mig friheten att banta ner partsställningen till en köpare och en säljare.

Parterna undertecknade ett köpekontrakt som innehöll en s.k. låneklausul. Innebörden av klausulen var att köparen hade rätt att hoppa av köpet om banken inte beviljade ett lån. Köparen hade i o f s redan fått ett s.k. lånelöfte från banken. Lånelöftet innebär att banken i princip är beredd att lämna ett lån under förutsättning att köparen fullföljer de sedvanliga ansökningsrutinerna och att inget oförutsett inträffar.

Efter kontraktskrivningen men före tillträdet tog köparen kontakt med banken och uppgav att dennes framtida inkomster kanske skulle vara lägre än tidigare bedömt. Köparen uttryckte själv en viss skepsis till att kunna återbetala lånet. Banken bestämde sig därför för att inte bevilja lånet. Köparen åberopade då låneklausulen och hoppade av köpet. Hmmm. Avtalsbrott eller inte?

Visserligen stod det i kontraktet att köparen hade rätt att hoppa av om banken inte beviljade lånet. Och banken onekligen sade nej till lånet. Men säljaren menade att låneklausulen skulle vara tillämplig om banken själv tog initiativet till en omprövning av lånelöftet. Köparen skulle däremot inte själv underminera sina chanser till lån. Här handlade det inte om någon försämring av köparens ekonomi utan mer om köparens kalla fötter.

Hovrätten håller med säljaren. En avtalspart har rätt att utgå ifrån att motparten skall "uppträda lojalt", menar hovrätten. I detta fall agerade köparen illojalt genom att själv sabotera sina lånemöjligheter. Mot bakgrund av lojalitetsplikten ansåg hovrätten att säljarens tolkning av låneklausulen var tillämplig. Köparen tvingades betala skadestånd om drygt 750.000 kronor plus ränta samt rättegångskostnader (tingsrätten och hovrätten) på drygt 700.000 kronor. Eftersom köparen troligen hade även egna rättegångskostnader gissar jag att priset på köparens misstag översteg 2 mkr.

Svea hovrätt mål T 362-09 den 22 oktober 2010.