Styrelsens ansvar för obetalda hyror

Om styrelsen har skäl att befara att bolagets egna kapital understiger 50 % av aktiekapitalet, ska styrelsen bl. a. upprätta en kontrollbalansräkning, se till att revisorn granskar den och hänskjuta frågan om likvidation till stämman om kontrollbalansräkningen bekräftar styrelsens farhåga.  Om styrelsen inte gör det, bär ledamöterna ett personligt betalningsansvar för bolagets skulder som uppkommer efter underlåtenheten.  När en skuld uppkommer är dock inte alltid lätt att reda ut.

Högsta domstolen har nu avgjort ett mål med stor betydelse för hyresvärdar. I målet hade styrelsens medansvar för bolagets skulder inträtt i början av 2006. Bolaget försattes i konkurs i 2007. Eftersom ingen kontrollbalansräkning hade upprättats, stämde hyresvärden styrelseledamoten för obetalda hyror under perioden mars-december 2006. HD fann dock att förpliktelsen att betala hyra under hyresperioden uppkommer redan vid tidpunkten för hyresavtalet. Att hyran ska betalas kvartalsvis (eller vid någon annan interval) betyder inte att förpliktelsen uppkommer löpande vid de olika betalningstillfällena. I det här fallet upprättades hyresavtalet i 2004, d.v.s. långt innan styrelsens medansvar inträffade. Styrelseledamoten slapp betalningsansvaret.

Förutom hyran, stämde hyresvärden styrelseledamoten för vissa anpassningsarbeten som gjordes i lokalen på hyresgästens beställning. Eftersom arbete beställdes och även utfördes innan medansvarsperioden inträffade, konstaterade HD att styrelseledamoten inte heller ansvarade för dessa skulder.

HD antydde dock att även om arbetet hade utförts under medansvarsperioden, kunde ledamoten ändå ha sluppit medansvaret om bolaget inte hade rätt att avbeställa tjänsten. Om en avbeställning rätt däremot föreligger och bolaget avstår från att avbeställa, kan styrelseledamoten bära ett betalningsansvar om tjänsten utförs under medansvarsperioden, även om tjänsten hade beställts innan medansvarsperioden började.

Högsta domstolen mål Ö 2880-11 den 8 juli 2013.

STYRELSEANSVAR TROTS ÅTERSTÄLLT AKTIEKAPITAL?

Som jag flera gånger har skrivit om, kan styrelseledamot i ett aktiebolag ådraga sig ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa förutsättningar. Om det finns skäl att anta att bolagets aktiekapitalet är delvis förbrukat, ska styrelsen genast upprätta och låta revisorn granska en kontrollbalansräkning. Om KBR visar att minst 50 % av aktiekaptialet är förbrukat, ska frågan om likvidation hänskjutas till bolagsstämman.

Högsta Domstolen har nu beviljat prövningstillstånd och ska pröva OM styrelsen kan undgå ansvaret genom att se till att aktiekapitalet är återställt i stället för att upprätta KBR. Såväl tingsrätten och hovrätten ansåg att styrelsen hade ett personligt ansvar för vissa obetalda skulder eftersom de visste om att bolagets aktiekapital var förbrukat när de trädde in i styrelsen i samband med den ene av ledamöterna köpte bolaget. Han var medveten om bolagets ekonomiska tillstånd samt att bolaget var likvidationspliktigt när han köpte bolaget. Han satt in mer pengar tämligen omgående efter köpet och bolagets aktiekapital var därmed återställt. Han trodde att behovet att upprätta KBR därmed var undanröjt. Så var det inte, säger hovrätten. När skyldigheten att upprätta KBR väl har inträffat, kan styrelsen inte undvika ansvar med annat än att upprätta KBR och fullfölja de regler som gäller. Inkommande styrelsen har en viss tid på sig innan deras ansvar att upprätta KBR inträffar, men det är ändå KBR som gäller för att stoppa/undvika ett ansvar.

Ombudet för de två styrelseledamöterna reser en bra fråga i sin inlaga till HD. Reglerna kring KBR är till för att skydda borgenärer. Är borgenärer inte därför bättre förtjänta av att bolagets aktiekapital är återställt än att KBR upprättas? Vad skulle Du föredra om Du hade varit bolagets borgenär: att någon sätter in mer cash i bolaget eller att styrelsen upprättar en KBR som visar hur dåligt ställt bolaget är? Det kommer att bli intressant att se hur HD resonerar.

Högsta domstolen, Mål T 5779-10, den 19 december 2011, angående Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 november 2010 i mål T-2509-09

Styrelseansvar: Den som väntar på något gott . . .

Kanhända att jag börjar bli tjatig, men här kommer ännu ett case av styrelseansvar för bolagets skulder. Först, det gamla vanliga. Bolaget går back med hur mycket pengar som helst år in och år ut. Revisorn påpekar för styrelsen att bolaget har likvidationsplikt och att de behöver upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelsen struntar i det och kör vidare. Till slut, försätts bolaget i konkurs och en motiverad men oprioriterad borgenär (såsmåningom, se nedan) stämmer styrelseledamoten. Styrelseledamoten har under dessa omständigheter ett personligt ansvar. Så var även fallet här. Nu, till det ovanliga med detta case. Borgenären väntade ca 12 år innan denne väckte talan mot ledamoten. Borgenärens faktura förföll till betalning under maj 1997. Borgenären krävde styrelseledamoten i januari 2007. Det framgår inte av tingsrättens dom varför borgenären väntade så länge. Styrelseledamoten hävdade bl a att borgenärens fordran var preskriberad.

Tingsrätten utgick tydligen ifrån att den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen gäller styrelsens personliga ansvar, vilket är riktigit. Tingsrätten ansåg att preskriptionsfristen började löpa vid fakturornas förfallodatum, vilket troligtvis är fel. Borgenärens fordran uppkommer vid beställningen eller leveransen. Det torde ha inträffat något tidigare än fakturans förfallodag. Men tingsrättens troliga misstag i denna del påverkar inte resultatet, eftersom leveransen tydligen ägde rum i nära anslutning till faktureringen.

Borgenären lyckades alltså med talan trots att denna väntade nästan 10 år för att kräva styrelseledamoten och ytterligare 2 år innan denne väckte talan. Förutom fakturans kapitalbelopp fick borgenären dröjsmålsränta från den 30 maj 1997. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Mora tingsrätt mål T 611-09, dom den 13 april 2010.

Ansvarsgenombrott, styrelseansvar för bolagets skulder

I ett uppseendeväckande fall har hovrätten tillämpat principen om ansvarsgenombrott och ålagt styrelseledamöter att betala bolagets skulder om mer än 500.000 kronor. Nyberg var styrelseledamot i ett bolag som försattes i konkurs. Ekberg och Andersson ansåg att Nyberg hade ett skadeståndsansvar gentemot det konkursdrabbade bolaget. Grunden för bolagets skadeståndanspråk framgår inte av domen men hur som helst var konkursförvaltaren inte intresserad av att driva processen mot Nyberg. Ekberg och Andersson tyckte däremot att frågan om Nybergs skadeståndsansvar var värd att pröva och kom överens med konkursförvaltaren att köpa ut denna skadeståndsfordran på Nyberg. Ekberg och Andersson bildade Punctator AB, vars enda syfte var att förvära skadeståndsfordran och driver processen om skadeståndsansvar mot Nyberg. Inledningsvis satt Andersson i Punctators styrelse och ersattes såsmåningom av Ekberg.

Med skadeståndsfordran i bagaget åkte Punctator till Jönköping där bolaget stämde Nyberg för dennes påstådda styrelseansvar. Punctator förlorade dock rättsprocessen mot Nyberg vid Jönköpings tingsrätt. Punctator överklagade domen men förlorade även i hovrätten. Trots segern i målet hade Nyberg föga skäl att jubla eftersom hans rättegångskostnader uppgick till mer än en halv miljon kronor. Visserligen ålades Punctator att ersätta Nyberg för dennes rättegångskostnader, men även Punctator försattes i konkurs.

Affärsjurister vet att tingsrättens dom ofta signalerar halvleken i matchen och andra halvleken går ut på att driva in fordran med hjälp av Kronofogden. En vinnande dom kan tråkig nog omvandlas till en pyrrhusseger om motparten inte kan betala. Nyberg var på väg till samma öde som många parter råkar ut för, dvs att vinna i rätten men ändå förlora mycket pengar. Nyberg visade dock mod och kreativiteten och gick vidare med en process mot Ekberg och Andersson och ersättningen kan vara inom räckhåll.

Nyberg stämde nämligen Ekberg och Andersson och menade att de bör ansvara för Punctators betalning till Nyberg. Såväl tingsrätt som hovrätt har nu hållit med Nyberg om detta. Grundprincipen enligt svensk rätt är att ett aktiebolag och ingen annan svarar för aktiebolagets skulder. En aktieägare skall kunna utgå ifrån att satsade aktiekapital är allt som förloras vid bolagets konkurs. Styrelseledamöter skall inte heller oroa sig för ett betalningsansvar, bortsett från några lagstade scenario där styrelseansvar för bolagets skulder är aktuella. Här blev dock Ekberg och Andersson ansvariga för Punctators skulder, men inte på grund av någon av de lagstadgade fall av styrelseansvar utan pga en luddig princip som kallas för ansvarsgenombrott. Principen påminner om den amerikanska principen piercing the corporate veil som beskrivs i min bok Introduction to American Law (köp den nu!). Domstolen sade att ansvarsgenombrott här var påkallat eftersom Punctator var ett "klart exempel på ett illojalt missbruk" av aktieägarens frihet från personligt ansvar. Bolagets enda syfte var att driva denna rättsprocess och bolaget hade inte tillräcklig med pengar för att ersätta rättegångskostnader vid en eventuell förlust. Inte nog med det valde bolaget att processa vidare i hovrätten och därmed spädda på Nybergs kostnader. Återstår att se om Ekberg eller Andersson överklagar domen. Återstår också att se om Ekberg eller Andersson har resurser att ersätta Nyberg.

Jag gillar resultatet även om lagstiftaren kanske behöver hoppa in här. Ekberg och Andersson designade en välgenomtänkt strategi för att skaka loss pengar från Nyberg med begränsad riskexponering för sig själva. Ekberg var tidigare advokat och dessutom hade erfarenhet som konkursförvaltare. Han hade alltså koll på de verktyg som fanns i hans juridiska verktygslåda. Han hade även utformat Punctator så att det inte gick att reda ut vem som var aktieägaren (som annars bär ansvaret vid ansvarsgenombrott). Punctator ägdes nämligen av ett Gilbratarbolag som i sin tur ägdes av två andra Gilbratarbolag vilka i sin tur ägde varandra korsvis. Herr Ekberg visste minsann hur man bygger ett korthus! Stor applåd för domarna i målet som skipade rättvisa i detta fall, även om avgörandet inte stöds till punkt och pricka av lagboken. Ännu bättre skulle vara om vi får en lagändring så att företrädare för processande parter i större utsträckning bär ansvar för rättegångskostnader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål T 3004-08, den 23 juni 2010