Preskription av medansvaret vid likvidationsplikt

What a difference a day makes, 24 little hours . . lydde en dänga från min barndom. Till ett bolag i Skåne, betydde det mer än 600.000 kr i kundförluster samt rättegångskostnader på mer än 130.000 kr. Brakförlusten berodde på att stämningsansökan ingavs en dag för sent.

Jag har tidigare skrivit om styrelsens och eventuella andra personers personliga betalningsansvar för ett aktiebolags skulder om erforderliga åtgärder inte tas när det kan antas att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Ett färskt avgörande från Svea hovrätt belyser vilka problem som kan uppstå när bolaget försätts i konkurs och vad borgenären (oftast en leverantör) behöver göra för att hålla styrelsens medansvar vid liv.

Omständigheterna i caset var följande. En leverantör levererade varor och fakturerade bolaget drygt 600.000 kr vid två tillfällen kring årsskiftet 2002/2003. Bolaget försattes i konkurs i början av 2004. Konkursbouppteckningen innehöll uppgift om leverantörens fordran och bolagets ställföreträdare bekräftade vid edgångssammanträdet den 2 april 2004 att konkursbouppteckningen var riktig. Bolaget hade därmed erkänt leverantörens fordran och en ny preskriptionsfrist började löpa den dagen. Den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen var tillämplig på leverantörens fordran pga styrelsens medansvar, vilket betydde att leverantörens anspråk preskriberades (dvs upphörde) den 2 april 2014. (Obs efter lagändring som trädde i kraft 2013 preskriberas numera fordringar pga styrelsens medansvar 3 år efter uppkomsten av huvudförpliktelsen). Konkursen avslutades under 2004 och bolaget var därmed upplöst. Leverantören skickade kravbrev under 2009 till de personer som hade varit bolagets ställföreträdare och menade att preskriptionsfristen därmed började löpa på nytt. Domstolen menade dock att kravbrev måste skickas till bolaget, inte de personer som tidigare var ställföreträdare för bolaget. I och med bolagets upplösning upphörde dessa personers roll som ställföreträdare. Det är alltså bolaget och ingen annan som gäller för preskriptionsbrytande kravbrev. Deadlinen var alltså den 2 april 2014. Stämningsansökan inlämnades dagen efter, dvs den 3 april 2014. Som Homer Simpson säger: ”DOH”!!

Men om bolaget är upplöst efter avslutad konkurs, hur ska en borgenär kunna skicka ett preskriptionsbrytande krav till bolaget? Enligt domstolen, ska borgenären ansöka hos tingsrätten om fortsatt likvidation. Bolaget blir därmed återupplivat. Borgenären kan därefter skicka sitt preskriptionsbrytande krav till bolaget och på det sättet hålla styrelsens medansvar vid liv. Men ett brev till f d ställföreträdaren duger inte.

Svea hovrätt, mål T 1437-15, dom meddelad den 12 juli 2015

Godtrosförvärv

Det är roligt att fynda och härligt att göra ett klipp. Men den motorcykel som Du kommer över till ett kanonpris kan vara någon annans egendom. Och då kan det fina erbjudande som Du nappade på blir till slut en dyr och tråkig affär. Lagen om godtrosförvärv av lösöre reglerar när en förvärva (i vanliga fall, köparen) får behålla gods som visar sig tillhöra någon annan. När någon annan hävdar bättre rätt till en sak, handlar det om två möjliga scenario. För det första, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom brott. Tjuven tar sig in i garaget på natten och cyklar iväg med Din cykel. Eller fulingen kräver Dig vid pistolhot att överlämna Din mobil. Om Din egendom (cykeln eller mobilen) hamnar så småningom hos en tredje man (tjuven/rånaren har alltså inte kvar saken), kan Du få tillbaka egendomen från tredjemannen utan lösen. Det enda kravet på rätt ägaren är att hon kräver tillbaka godset från tredjemannen inom sex månader från det att hon fick (eller måste antas ha fått) kännedom om tredjemannens innehav.

För det andra, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom ett annat förfarande som i och för sig inte är brottsligt men inte heller schysst. Rätt ägaren kan ha lånat ut saken till någon, som sedan låtsas som om han är ägaren (i stället för att vara låntagaren) och säljer saken till tredjeman. Ett annat fall är att rätt ägaren säljer saken till någon på avbetalning och förbehåller sig äganderätten till dess att köparen till fullo har betalat köpeskillingen. Om köparen sedan säljer godset till tredjeman innan köpeskillingen är till fullo betald uppkommer en tvist mellan rätt ägaren och den andra köparen. I båda lånefallet och avbetalningsfallet saknar ”mellanhanden” rätt att sälja godset vidare till tredjeman men han likväl gör det. I dessa fall, kan rätt ägaren bli av med äganderätten om tredjemannen gör ett så kallat ”godtrosförvärv”.

Ett godtrosförvärv föreligger om två villkor är uppfyllda. Till att börja med måste överlåtaren ha saken i sin besittning vid överlåtelsetillfället. Sedan får det inte finnas skäl för tredjeman att misstänka att överlåtaren saknade rätt att överlåta saken. Lagen listar tre saker som kan föranleda misstankar. För det första kan ”egendomens beskaffenhet” skapa skäl för misstankar. Vissa saker manar till försiktighet. Det är framför allt egendom som oftast säljs på kredit eller genom leasing som till exempel begagnade bilar. Saker som är särskilt frestande för tjuvar, så kallade ”stöldbegärliga” gods manar också till försiktighet. Exempel på dessa saker är smycken och konst. För det andra kan ”förhållanden under vilka (godset) utbjöds” skapa misstankar. Var och när sker överlåtelsen och av vem? På Brunnsparken en fredagskväll av en okänd människa som dessutom verkar drogpåverkad? Gatuförsäljning av en okänd människa är praktexemplar av en skum affär. Prissättningen och betalningssättet kan också föranleda misstankar. Är priset långt under marknadsvärdet för den aktuella varan? Erläggs betalning med annat än pengar? För det tredje, talar ”omständigheter i övrigt” för förhöjd aktsamhet? Här brukar fokus ligga på förvärvarens undersökning. Har man kontrollerat bilregistret om vem som är rätt ägaren? Efterfrågat kvitto eller annan handling som visar att överlåtaren är rätt ägaren? En omständighet som anses bör väcka misstankar är om ett föremål byter ägaren flera gånger på kort tid. Rättspraxis ställer högre krav på professionella aktörer vad gäller undersökningen. En bilhandlare, till exempel, förväntas kunna upptäcka tecken på att chassinummer har slipats bort och andra tecken avsedda att försvåra utredningen. Omständigheter kan till och med påkalla utredning om tidigare förvärv. Men andra ord kan en förvärvare, i vart fall en näringsidkare som handlar inom sitt yrkesmässiga område, behöva utreda överlåtelser i tidigare led för att kontrollera att det finns en sammanhängande kedja av lovliga överlåtelser fram till den aktuella överlåtelsen.

Om feldatering m m



Vi upprättar och skriver under många handlingar. Fakturor, styrelse- och stämmoprotokoll, ändringsanmälningar till Bolagsverket, intyg och olika slag. Många hederliga laglydiga människor tar dock friheter med handlingar som kan medföra straffansvar för brott. Ett felaktigt datum eller belopp eller oriktig vidimering, till exempel. De lagrum som kan vara aktuella är urkundsförfalskning enligt brottsbalken 14 kap 1 § och osant intygande enligt brottsbalken 15 kap 11 §.

För att förstå dessa lagrum måste man bekanta sig med begreppet ”urkund”. En urkund kan ses som en ”handling”, men handlingen måste uppfylla vissa krav (se nedan) för att vara en urkund. Lagen uppger följande exempel av vad som utgör en urkund: protokoll, kontrakt, skuldebrev och intyg. Sedan säger lagen att även andra handlingar som upprättas till bevis eller annars har betydelse i bevishänseende anses vara urkunder. Enligt praxis måste handlingen uppfylla följande krav för att betraktas som en urkund. För det första, ska handlingen innehålla någon uppgift som bevisar något. Ett styrelseprotokoll till exempel utvisar vilka ärenden har handlagts på styrelsemötet. För det andra ska det framgå vem som har upprättat och utfärdat handlingen. Med andra ord, vem som är avsändaren. Avsändaren av styrelseprotokollet är den eller dem som har skrivit under protokollet.

Urkundsförfalskning föreligger när någon upprättar en urkund som innehåller en oriktig uppgift om avsändaren. Om jag till exempel upprättar ett styrelseprotokoll men i stället för att skriva mitt namn skriver jag någon annans namn (oavsett om namnet tillhör en verklig eller diktad person), har jag begått brottet urkundsförfalskning. Däremot är det inte brottsligt att skriva någon annans namn på en handling med den andra personens samtycke. I sådana fall är det rätt avsändaren eftersom namnbäraren vet om det och godkänner att hennes namn åsätts handlingen. Det är dock oklart vad som gäller om faktiskt samtycke inte förelåg men namnbäraren hade samtyckt till det om hon hade blivit tillfrågad. Vidare är det brottsligt att falskeligen förmår någon (styrelseordföranden, till exempel) att skriva under en handling. Till exempel om jag täcker över handlingens innehåll och ber styrelseordföranden att skriva på pappret utan att hon vet vad som står på pappret. Till sist begår man brott om man ändrar eller kompletterar handlingen med andra eller nya uppgifter.

Om någon lämnar osann uppgift i en urkund eller upprättar en urkund för skens skull begår man brottet osant intygande. Här är avsändaren ”korrekt” men handlingen innehåller felaktiga uppgifter. Om ett köpekontrakt undertecknas den 1 januari men parterna daterar handlingen den 31 december, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om bolagsstämman väljer in en ny styrelseledamot en viss dag men protokollet anger ett annat datum för stämman, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om ett bolag upprättar fakturor för arbete som i själva verket inte har utförts och som mottagaren vet om är falska (ett förfarande som förekommer bland annat vid svart arbetskraft), handlar det om handlingar för skens skull och utgör brottet osant intygande. (Om mottagaren inte är med på noterna, skulle det i stället betraktas som bedrägeri). Om någon vidimerar en kopia och därmed intygar att den stämmer överens med originalet kan det medföra straffansvar för osant intygande om så inte är fallet.

Straffansvar för urkundsförfalskning eller osant intygande förutsätter dock att det föreligger ”fara i bevishänseende”. Det måste finnas risk att handlingen förväxlas med den äkta eller sanna handlingen. Vidare ska det finnas risk att handlingen kan komma att användas. Till sist ska det finnas risk om att användandet skulle leda till skada eller olägenhet. Om feldateringen till exempel inte har någon som helst betydelse för någon person eller myndighet, är feldateringen inte brottsligt.

Revisorn

Trots att de flesta privata aktiebolagen inte längre behöver ha någon revisor är det många som ändå utser en revisor. Tre typer av revisorer finns: lekmannarevisor, godkänd och auktoriserad. En lekmannarevisor behöver inte ha någon särskild kompetens, utses av stämman och kan ses som ett komplement till bolagets revisor. Lekmannarevisorns fokus är framför allt bolagets förvaltning. Även om lekmannarevisorer förekommer i viss utsträckning inom kommunala bolag och ideella föreningar är de sällsynta bland mindre aktiebolag. Jag kommer inte beröra lekmannarevisorns verksamhet i denna artikel. Bolagets övriga revisor ska vara antingen godkänd (yrkeserfarenhet plus revisorsexamen) eller auktoriserad (yrkeserfarenhet plus högre revisorsexamen). Låt oss titta lite närmare på revisorns roll, eller rättare sagt, roller. För det första, är revisorn ett av flera ”bolagsorgan” vid sidan av stämman, styrelsen och regleras i aktiebolagslagen. För det andra, är revisorn konsult åt bolagets ledning och i denna kapacitet lämnar revisorn råd och tips om bolagets verksamhet och utveckling.

I egenskap av ”bolagsorgan” ska revisorn utöva tillsyn över bolaget och granska bolagets räkenskaper och bokföringen samt ledningens förvaltning av bolaget. Denna tillsyn är viktigt inte bara för aktieägarna utan även för bolagets borgenärer och anställda. Om bolaget ska ha revisor, ska minst en revisor väljas på stämman. Även om bolagsordningen föreskriver att bolaget inte behöver ha någon revisor, kan stämman ändå utse en revisor. Uppdraget som revisor gäller ett år men bolagsordningen kan föreskriva en längre mandatperiod, dock högst fyra år. Revisorn kan hoppa av eller bli avsatt i förtid, men han/hon ska i så fall skriftligen redogöra för sitt granskningsarbete. Redogörelsen skickas till Bolagsverket som i sin tur skickar redogörelsen till Skatteverket. Eftersom revisorns centrala uppgift enligt aktiebolagslagen är att utöva tillsyn, ligger det i sakens natur att revisorn ska lämna information om bolaget. Till att börja med ska revisorn upprätta en revisionsberättelse som lämnas till styrelsen senast tre veckor före årsstämman.  Revisionsberättelsen ska innehålla bl a uppgifter om ledningens ansvarsfrihet och eventuella skadeståndsskyldighet. Revisorn ska därutöver lämna upplysningar på bolagsstämman om stämman så begära, såvida upplysningen inte skulle vara till väsentlig skada för bolaget. Revisorn får dock inte lämna upplysningar till en enskild aktieägare (det vill säga utanför stämman) om det kan vara till skada för bolaget. Vidare, har revisorn en upplysningsplikt gentemot styrelsen, enskilda ledamöter och, i den mån informationen gäller den löpande förvaltningen, Vd:n.  Till sist, har revisorn en skyldighet att ingripa vid misstankar om vissa brott (företrädesvis ekobrott). I sådana fall ska revisorn underrätta styrelsen, såvida underrättelsen ter sig som meningslöst (t ex den misstänkta gärningsmannen är ensam styrelseledamot). Senast fyra veckor efter underrättelsen (eller tidigare om ingen underrättelse har lämnats) ska revisorn informera åklagaren, såvida den ekonomiska skadan av brottet inte redan är avhjälpt eller brottsmisstanken redan har anmälts till polisen eller åklagaren eller det handlar om bagatellartad brottslighet. Revisorn ska dessutom överväga om han/hon kan fortsätta sitt uppdrag för bolaget. Om den misstänkta gärningsmannen inte är kvar i bolaget och gärningen skedde utan styrelsens eller ägarnas vetskap, skulle det kunna finnas förutsättningar för ett fortsatt samarbete. I annat fall, torde det vara svårt för revisorn att fortsätta och då ska han/hon avgå. Jag återkommer vid ett annat tillfälle med en redogörelse för revisorns skadeståndansvar.

Vinstutdelning m m

Bokslutsarbetet för företag med kalenderår som räkenskapsår börjar närma sig. Förhoppningsvis kommer företaget att visa vinst. Om det gäller ett aktiebolag och ägarna vill dela ut hel eller del av vinsten, får de tänka på följande. Aktiebolagslagen reglerar hur, hur mycket, och när  bolagets tillgångar får delas ut. Dessa regler gäller inte bara vinstutdelningar utan varje ”värdeöverföring” från bolaget till någon annan (inte bara aktieägare). En värdeöverföring sker varje gång en transaktion minskar bolagets förmögenhet. Vissa typer av transaktioner uppenbarligen minskar bolagets förmögenhet som till exempel vinstutdelningar och återbetalningar till aktieägare vid återköp av aktier eller minskning av aktiekapitalet eller reservfonden.  Men även inköp till överpris eller försäljning till underpris betraktas som värdeöverföringar om de inte är affärsmässiga motiverade.

Hur ska värdeöverföringen går till? I princip ska det ske i form av vinstutdelning, återköp av aktier (när så är tillåtet), minskning av aktiekapitalet eller reservfond, eller måttliga gåvor till allmännyttiga ändamål. Beslutet ska fattas av ägarna på bolagsstämma och när det gäller vinstutdelning ska det följa styrelsens förslag. Andra former av värdeöverföringar, s k förtäckta vinstutdelningar,  kan dock ske så länge alla aktieägare är överens.

Hur mycket får delas ut? Till att börja med, får endast fritt eget kapital enligt senast fastställd årsredovisning delas ut. Fritt eget kapital består av årets och balanserade vinster samt fria fonder (inkl överkursfonden). Men värdeöverföringen måste dessutom vara ”försvarlig” med hänsyn till bolagets verksamhet och konsolideringsbehov. Med andra ord, om det skulle vara riskabelt att dela ut hel eller del av det fria kapitalet (t ex mörka moln börjar hopar sig på horisonten), får bolaget inte göra det.

Vad händer om man delar ut för mycket? Mottagaren är i så fall skyldig att betala tillbaka det. Om del av överföringen var tillåten, är det den otillåtna del som ska återbäras. Om det inte går att återfå värdet från mottagaren (t ex pga betalningsoförmåga) får de som medverkat vid värdeöverföringen gå in och täcka bristen. Till exempel om verkställande direktören säljer bolagets egendom till underpris utan att transaktionen har något affärsmässigt skäl (även om samtliga aktieägare har godkänt det) kan denne vara skyldig att ersätta bolaget om köparen inte kan återbära det som inte ryms inom fritt eget kapital. Bristtäckningsansvaret förutsätter dock att vd:n agerade med uppsåt eller oaktsamhet. Med andra ord, bristtäckningsansvaret förutsätter att vd:n visste eller borde ha vetat att bolaget fick för lite betalt. Även aktieägare kan bära ett bristtäckningsansvar (t ex pga stämmobeslut), men då krävs uppsåt eller grov oaktsamhet.

När får stämma besluta om vinstutdelning? Beslut fattas av bolagsstämman och grundas på en fastställd balansräkning. Eftersom balansräkningen fastställs på årsstämman är det oftast årsstämman som beslutar om vinstutdelning. Men om årsstämmans beslut om vinstutdelning inte tar hela det disponibla beloppet i anspråk, får aktieägarna besluta om en efterutdelning vid en extrastämma fram till nästa årsstämma. Efterutdelningen ska anmälas till Bolagsverket. Utrymmet för efterutdelningen måste finnas i den senaste fastställda balansräkningen. Vinstutdelningen får med andra ord inte avse överskott som upparbetats under pågående räkenskapsår (s k interimsutdelningar).  Vinstutdelning får inte heller avse kommande årsstämma (s k förskottsutdelningar), inte ens om det gäller upparbetat överskott och sker efter räkenskapsårets slut.

Konkurrensklausuler och företagshemligheter

Arbetsdomstolen har tidigare i år avgjort ett intressant mål om en arbetstagarens konkurrensklausul och andra närliggande frågor. Personen kallas nedan för ”K” och var anställd som marknadschef för ett factoringbolag. Anställningsavtalet innehöll följande konkurrensklausul:

Efter avslutad anställning får han inte bedriva, eller ta anställning, i verksamhet som konkurrerar med den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten inom tolv månader från det att anställningen upphört.

Ks anställning upphörde den 16 november och han började jobba hos en konkurrent den 1 december samma år. Den tidigare arbetsgivaren stämde såväl K som den nya arbetsgivaren. Utredningen visade att K hade tagit med sig en lista över den tidigare arbetsgivarens kunder och att K (och en kollega) använde sig av listan för att kontakta den tidigare arbetsgivarens kunders i syfte att förmå dem att byta factoringbolag.

Arbetsdomstolen underkände konkurrensklausulen eftersom det sträckte sig över en ”relativ lång tid”. Domstolen noterade att K inte hade rätt till någon ersättning under karenstiden. Domstolen poängterade också att klausulen inte enbart skyddade existerande kundrelationer utan hindrade konkurrens helt och hållit.  Men . . .

Konkurrensklausuler är inte det enda som en anställd behöver tänka på vid övergång till en ny verksamhet. Eftersom kunduppgifter (i detta fall) ansågs vara företagshemligheter, fick K inte använda sig av kunduppgifterna. Förbudet att röja eller använda företagshemligheter fortsätter även efter anställningens upphörande om det finns synnerliga skäl. Synnerliga skäl finns om bl a en anställd missbrukar en företagshemlighet med hjälp av dokumentation (så som i detta fall, en papperslista med kunduppgifter) eller om den anställde hade en särskild förtroendepost hos arbetsgivaren.

Även den nya arbetsgivaren förpliktades att solidariskt med K svara för den tidigare arbetsgivarens skada. Det var dock inte självklart att den nya arbetsgivaren skulle svara för skadeståndet, men efter ett längre resonemang kom domstolen fram till att under vissa omständigheter kan en ny arbetsgivare bära ett ansvar. Domstolen betonade att K var ansvarig för den nya arbetsgivarens factoringverksamhet och att han hade fria händer att lägga upp marknadsbearbetning samt att Ks agerande syftade till vinning för den nya arbetsgivaren.

K och den nya arbetsgivaren förpliktades att betala 3,5 mkr i skadestånd. Det blev dock en halvseger för den tidigare arbetsgivaren.  Eftersom denne yrkade 30 mkr i skadestånd, förpliktade domstolen den tidigare arbetsgivare ersätta K och den nya arbetsgivaren med ca 3,1 mkr som delersättning för deras rättegångskostnader.  Den som gapar efter mycket . . .

Arbetsdomstolen dom nr 24/13,  den 20 mars 2013

Styrelsens ansvar för obetalda hyror

Om styrelsen har skäl att befara att bolagets egna kapital understiger 50 % av aktiekapitalet, ska styrelsen bl. a. upprätta en kontrollbalansräkning, se till att revisorn granskar den och hänskjuta frågan om likvidation till stämman om kontrollbalansräkningen bekräftar styrelsens farhåga.  Om styrelsen inte gör det, bär ledamöterna ett personligt betalningsansvar för bolagets skulder som uppkommer efter underlåtenheten.  När en skuld uppkommer är dock inte alltid lätt att reda ut.

Högsta domstolen har nu avgjort ett mål med stor betydelse för hyresvärdar. I målet hade styrelsens medansvar för bolagets skulder inträtt i början av 2006. Bolaget försattes i konkurs i 2007. Eftersom ingen kontrollbalansräkning hade upprättats, stämde hyresvärden styrelseledamoten för obetalda hyror under perioden mars-december 2006. HD fann dock att förpliktelsen att betala hyra under hyresperioden uppkommer redan vid tidpunkten för hyresavtalet. Att hyran ska betalas kvartalsvis (eller vid någon annan interval) betyder inte att förpliktelsen uppkommer löpande vid de olika betalningstillfällena. I det här fallet upprättades hyresavtalet i 2004, d.v.s. långt innan styrelsens medansvar inträffade. Styrelseledamoten slapp betalningsansvaret.

Förutom hyran, stämde hyresvärden styrelseledamoten för vissa anpassningsarbeten som gjordes i lokalen på hyresgästens beställning. Eftersom arbete beställdes och även utfördes innan medansvarsperioden inträffade, konstaterade HD att styrelseledamoten inte heller ansvarade för dessa skulder.

HD antydde dock att även om arbetet hade utförts under medansvarsperioden, kunde ledamoten ändå ha sluppit medansvaret om bolaget inte hade rätt att avbeställa tjänsten. Om en avbeställning rätt däremot föreligger och bolaget avstår från att avbeställa, kan styrelseledamoten bära ett betalningsansvar om tjänsten utförs under medansvarsperioden, även om tjänsten hade beställts innan medansvarsperioden började.

Högsta domstolen mål Ö 2880-11 den 8 juli 2013.