Kundregister och företagshemligheter

Förr i tiden stannade många av företagets anställda kvar i företaget under hela yrkeslivet. Så är det inte längre. Anställda byter jobb emellanåt, vare sig de vill eller ej. Många gånger tar de med sig information som har stor betydelse för den verksamhet som de har lämnat. Företag har därför många gånger önskemål om att kunna förhindra att informationen används när den (f d) anställd tar ett nytt jobb. Det finns flera sätt för en arbetsgivare att hindra den anställda att använda sig av information i konkurrerande syfte.

Mycket skrivs om konkurrensklausuler. Sådana klausuler är det mest direkta sättet att stoppa en anställd från att gå till en konkurrent och använda sig av information som hade erhållits på den första arbetsplatsen. Problemet för arbetsgivaren är att rättspraxis är mycket skeptiskt till konkurrensklausuler i anställningsavtal och många sådana klausuler kan ogiltigförklaras. Med andra ord, många konkurrensklausuler håller inte vid en rättslig prövning. Det är inte sagt att sådan klausuler aldrig fungerar. För vissa befattningar, framför allt de där arbetsuppgifter handlar om forskning och utveckling, kan konkurrensklausuler vara giltiga, i synnerhet om personen erhåller ersättning under karenstiden och om den tids- och geografiskbegränsningen inte går längre än som behövs för att skydda arbetsgivaren.

Förutom konkurrensklausuler kan lagstiftning skydda arbetsgivaren mot en f d anställds agerande. Många tvister mellan företag och f d anställda handlar om företagets kundregister. Kundregistret är många gånger kronjuvelen i företaget och företag vill hindra att andra kommer åt det. Arbetsdomstolen har avgjort flera mål under de senaste åren som berör kundregister. Ett avgörande från 2015 handlade om en frisör som byt jobb till en annan salong. Frisören meddelade ett flertal kunder från den första salongen att hon hade bytt jobb och att hon informerade kunderna om hennes nya anställning. Vidare påstod den första salongen att frisören måste ha plockat fram kontaktuppgifter till kunderna från salongens klientregister, som fanns upplagt i en app som frisören hade tillgång till under några veckor efter det att anställningen hade upphört. Frisören påstod att hon hade en minnesbild över ett antal kunders namn och sökte sedan upp deras kontaktuppgifter från google och facebook. Med andra ord, hon hade inte tillgripit uppgifterna ur salongens kundregister. Arbetsdomstolen kunde inte avfärda påståendet att frisören arbetade fram kontaktuppgifterna ur hennes minnesbild. Salongen förlorade tvisten.

Några år dessförinnan avgjorde Arbetsdomstolen en tvist mellan två factoringbolag. Mr. K jobbade för bolag nr 1 under ett antal år. Han slutade sin anställning och började jobba hos konkurrenten bolag nr 2. När bolag nr 2 började kontakta många av bolag nr 1:s kunder, drog bolag nr 1 slutsatsen att Mr. K hade tagit med sig ett kundregister som överlämnades till bolag nr 2. Arbetsdomstolen konstaterade att ett kundregister är en företagshemlighet som skydds av lagen om företagshemligheter. En fråga i målet var om Mr. K hade angripit bolag nr 1:s kundregister. Även Mr K körde det Jag-Har-Ett-Bra-Minne-försvaret och hävdade att han hade ett minne av ett antal kunder och sedan letade fram deras kontaktuppgifter. Han förnekade att han hade med sig kundregistret. Men det som stjälpte Mr K var att kunderna bearbetades i alfabetisk ordning. Att Mr K:s minnesbild skulle klarna i alfabetisk ordning var för mycket för domstolen att svälja. Arbetsdomstolen fann att Mr K hade ett kundregister med sig och bröt därmed mot lagen om företagshemligheter.

I befintligt skick

Denna friskrivning är välkänd men som regel missförstådd. Syftet med denna text är att skydda säljaren från köparens anspråk på grund av det köpta objektets fysiska eller andra egenskaper. Det är säljarens sätt att talar om för köparen att denne köper grisen i säcken. Med andra ord, ”kom inte och klaga om Du skulle bli missnöjd med Ditt köp”. Formuleringen ger dock inte säljaren det vattentäta skydd som hon räknar med. Jag kan dock inte heller påstå att formuleringen är värdelös. Som vanligt med juridiken, får man säga att det beror på. Medan denna friskrivning kan förekomma vid många olika transaktioner som t ex försäljning av olika varor och rättigheter samt även avtal som inte rör försäljning utan uthyrning eller licensiering, ska jag begränsa mina kommentarer till två typer av överlåtelser: fastighetsköp och köp av bostadsrätt.

Friskrivningar vid fastighetsköp har prövats i rättspraxis många gånger. Eftersom avtalsfriheten råder (bortsett från avtal mellan näringsidkare och konsumenter), kan säljaren friskriva sig från ansvar för fastighetens skick. Det måste dock göras klart och tydligt. Högsta Domstolen har underkänt följande friskrivning: ”Egendom överlåtes sådan den av köparen har besiktigats”. Formuleringen ansågs inte klart och tydligt enligt HD. Avgörandet stämmer överens med en kommentar som framfördes under framtagning av Jordabalken om att allmänt hållna formuleringar om att fastigheten ”säljs i befintligt skick” torde inte utan vidare frånta säljaren sitt ansvar. HD har dock godkänt friskrivningar där det står att köparen godtar fastighetens skick och avstår med bindande verkan från alla anspråk mot säljaren på grund av fel och brister i fastigheten. Orden ”avstår från anspråk” tycks vara en brasklapp som fångar köparens uppmärksamhet på ett sätt som ”i befintligt skick” inte gör.

Friskrivningar vid bostadsrätt har också prövats i rättspraxis många gånger. Även om syftet med köp av bostadsrätt och husköp är som regel detsamma, det vill säga att beredda köparen ett boende, skiljer sig rättsläget vid de olika köpen åt. En bostadsrätt är nämligen lös egendom och försäljning av bostadsrätter regleras inte av jordabalken, som är fallet med husköp, utan av köplagen. Till skillnad från jordabalken reglerar köplagen innebörden av friskrivningen ”i befintligt skick”. Regleringen skiljer sig från rättsläget beträffande husköp. Köplagen säger att säljaren kan ansvara för fel trots friskrivningen ”i befintligt skick” men endast om någon av följande förutsättningar föreligger. För det första, om varans (i vårt fall bostadsrätten) avviker från säljarens uppgifter, om dessa uppgifter har inverkat på köpet. Detta liknar rättsläget vid husköp när säljarens lämnar felaktiga uppgifter samtidigt som en friskrivning tas in a köpekontraktet. För det andra, om säljaren inte har upplyst köparen om ett väsentligt förhållande som köparen skäligen kan förvänta sig bli upplyst om, är friskrivningen utan verkan. Detta avviker från rättsläget beträffande husköp, där säljarens upplysningsplikt är ytterst begränsad. För det tredje, gäller inte friskrivningen vid köp av bostadsrätt om bostadsrätten är ”i väsentligt sämre skick” än köparen kunde förvänta sig med hänsyn till pris och övriga omständigheter. Detta skiljer sig markant från rättsläget vid husköp. Vid köp av bostadsrätten så gäller friskrivningen så länge bostadsrätten inte är i väsentligt sämre skick. Köparen av en bostadsrätt har alltså en mycket högre tröskel att övervinna (väsentligt sämre skick) än vad som är fallet för köpare av ett hus.

Det kan finnas goda skäl för säljaren att friskriva sig från ansvar för bostadens skick. Det är dock viktigt att friskrivningen formuleras på rätt sätt. Annars löper säljaren risken att bär ett ansvar för brister trots friskrivningar.

Leasingavtal

Kontantköp är juridiskt sätt enklast för köparen. Köplagen innehåller klara spelregler för säljarens och köparens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Men vissa föremål som t ex maskiner och annan utrustning som används i näringsverksamhet kan kosta mer än köparen har råd att betala på en gång. Finansiering i sådana fall behövs. Flera alternativa finansieringsformer finns.

Säljaren kan bevilja kredit, det vill säga, låter köparen betala av köpeskillingen enligt en amorteringsplan. Om köparen går i konkurs innan köpeskillingen är till fullo betald, löper säljaren dock risken att inte får betalt för varan. Ett äganderättsförbehåll skulle kunna hjälpa säljaren i ett sådant fall, men äganderättsförbehåll måste uppfylla vissa krav för att vara giltiga. Jag får återkomma med en redogörelse för de krav som gäller för giltiga äganderättsförbehåll vid ett annat tillfälle. Om säljaren inte har koll på dessa krav, gäller äganderättsförbehållet inte vid köparens konkurs, vilket medför att varan tillhör konkursboet.

Om säljaren kräver full betalning vid leveransen men inte går med på en avbetalningsplan, skulle Köparen kunna ta ett lån, t ex från en bank. Räntan kan dock vara ganska hög eftersom bankens möjligheter till säkerhet för lånet är små (företagsinteckning, borgen).

Ett tredje alternativ är finansiell leasing. Detta är en trepartskonstellation som har följande aktörer. Leverantören säljer föremålet till ett leasingbolag, som i sin tur ”leasar” d v s hyr ut föremålet till ”köparen”. Köparen i detta scenario kallas för leasetagaren. Leasing innehåller flera fördelar för parterna. Säljaren får sina pengar direkt. Köparen får tillgång till föremålet direkt utan att behöva betala hela summan. Leasingbolaget äger föremålet och därmed har säkerhet för de leasingavgifter som leasetagaren kommer att betala.

Upplägget innehåller dock risker som många leasetagare inte känner till. Leasingbolag brukar friskriva sig från allt ansvar vid försenad leverans eller om det finns fel eller brister i föremålet. Med andra ord, om maskinen inte kommer eller om den slutar fungera, kan leasetagaren inte vända sig till leasingbolaget för hjälp (eller skadestånd). Vem då svarar för dessa fel? Leverantören? Denne har dock ingen avtalsrelation med leasetagaren. Houston, we have a problem. Leasingbolagens allmänna villkor brukar dock ha en klausul där leasingbolaget till leasetagaren överlåter leasingbolagets rätt gentemot säljaren (dvs leverantören). En sådan klausul kan vara till hjälp, men risker kvarstår ändå för leasetagaren. Vad händer om säljaren/leverantören går i konkurs? Rätten att gå på denne blir då föga värd. Skyldigheten att fortsätta erlägga leasingavgifter till leasingbolaget är dock kvar. Även om leverantören fortfarande är igång och kan således bära ett ansvar gentemot leasingbolag (vars rätt pga överlåtelseklausulen innehas av leasetagaren), är det inte säkert att leasetagarens rätt till ersättning motsvarar leasingbolagets skada.

Leasetagaren kan putsa till leasingupplägget på ett sätt som är enkelt och för det mesta acceptabelt till alla parter. Vid sidan om leasingavtalet mellan leasingbolaget och leastagaren, kan leasetagaren komma överens med leverantören om att denne ansvarar för avlämnandet i tid samt för fel eller brister som uppkommer under leasingperioden. Det löser dock inte problemet med leverantörens eventuella konkurs.

Avräkningsordningen

Som tilldragande rubrik ägnad att fånga läsarnas uppmärksamhet är nog avräkningsordningen ingen höjdare. Spänningen kommer knappast att stiga när Ni läser lagtexten från 1736 som fortfarande reglerar avräkningsordningen:

Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är. Handelsbalken 9 kap 5 §.

Ett riktigt sömnpiller även för en juridiknörd som jag. Men bestämmelsen handlar om något som har stor betydelse för personer som har skulder eller fordringar, med andra ord, oss alla. Lagen säger att gäldenären bestämmer mot vilken skuld en inbetalning gäller. Att använda gängse terminologi, mot vilken skuld inbetalningen ska avräknas. Om en borgenär enbart har en fordran uppstår ingen fråga om vilken skuld regleras när gäldenären gör en inbetalning. Om en borgenär däremot har flera fodringar på en gäldenär, kan det vara viktigt att veta vem som bestämmer vilken fordran/skuld påverkas av en inbetalning, såvitt inbetalningen inte räcker för slutreglering av samtliga fordringar/skulder.

När kan detta spela roll? Lagen tyder på ett scenario där avräkningsordningen har betydelse, nämligen när olika räntesatser gäller för de olika fordringarna. En gäldenär vill som regel låta en inbetalning avräknas mot den fordran som löper med den högre räntesatsen. Andra scenario där parterna kan ha olika önskemål kan tänkas. Ponera att Ditt bolag har checkkredit hos en bank och har dessutom tagit ett lån från samma bank. Du har personligen gått i borgen för lånet men inte för checkkrediten. Bolaget har råd att betala av den ene men inte det andra skulden. Det är bättre för Dig om bolaget i första hand reglerar lånet så att Du blir av med Ditt borgensansvar. Det är bättre för banken om inbetalningen i första hand reglerar checkkrediten eftersom säkerhet finns för lånet. Även tredje man kan påverkas av avräkningsordningen. Till exempel om en person har gått i borgen för en viss fordran men gäldenären har flera skulder till borgenären, har borgensmannen ett intresse att gäldenärens inbetalningar avräknas mot den borgenssäkrad fordran. Borgenären skulle i ett sådant fall föredra att gäldenärens inbetalning avräknas mot en osäkrad fordran.

Så vem bestämmer? Gäldenären bestämmer. Det finns dock två förutsättningar. För det första, får avräkning endast ske mot förfallna skulder. Gäldenären kan alltså inte reglera en skuld i förtid genom avräkningsförfarandet. För det andra, ska avräkningen i första hand gälla ränta innan avräkning sker mot kapital. Om gäldenären vill utnyttja sin valfrihet måste hon meddela borgenären om sitt val och meddelandet måste ske senast vid tidpunkten när borgenären får reda på att betalningen står till hans förfogande. Om gäldenären inte utnyttjar sin valrätt, kan borgenären bestämma vilken förfallen skuld ska reduceras med inbetalningen. Genom ett rättsfall från 2013 slog Högsta Domstolen fast att borgenären inte kan använda sin subsidiära valrätt för att avräkna mot en viss skuld om en annan förfallen skuld är förenad med ”särskilt betungande rättsföljder”. NJA 2013 sid 1190. I det rättsfallet hade en bostadsrättshavaren blivit uppsagd på grund av obetalda hyror för januari och februari. Han hade rätt att får tillbaka bostadsrätten om han reglerade de förfallna hyrorna inom en viss tid. Han betalade två månadshyror inom tidsfristen. Ytterligare en månadshyra hade dock hunnit förfalla till betalning. Eftersom gäldenären inte hade utnyttjat sin valrätt och sagt att inbetalningen skulle gälla januari och februari, valde Bostadsrättsföreningen att avräkna en månadshyra mot mars hyran. Bostadsrättsföreningen menade att gäldenären inte hade reglerat februari hyran i tid och att bostadsrätten var förverkad. HD drog fram det gula kortet och sade att när en skuld är förenade med särskilt betungande rättsföljder (här förverkad bostadsrätt) får borgenären inte utnyttja sin subsidiära valfrihet för avräkning mot en annan fordran.

Dessa regler kan ändras av parter så om gäldenären eller borgenären har ett särskilt intresse att reglera avräkningsordningen bör de upprätta ett avräkningsavtal. Om en borgensman vill styra avräkningsordningen får även han göra det genom ett avtal, men det i så fall är viktigt att alla tre parter skriver under avtalet.

Preskription av medansvaret vid likvidationsplikt

What a difference a day makes, 24 little hours . . lydde en dänga från min barndom. Till ett bolag i Skåne, betydde det mer än 600.000 kr i kundförluster samt rättegångskostnader på mer än 130.000 kr. Brakförlusten berodde på att stämningsansökan ingavs en dag för sent.

Jag har tidigare skrivit om styrelsens och eventuella andra personers personliga betalningsansvar för ett aktiebolags skulder om erforderliga åtgärder inte tas när det kan antas att bolagets egna kapital understiger hälften av aktiekapitalet. Ett färskt avgörande från Svea hovrätt belyser vilka problem som kan uppstå när bolaget försätts i konkurs och vad borgenären (oftast en leverantör) behöver göra för att hålla styrelsens medansvar vid liv.

Omständigheterna i caset var följande. En leverantör levererade varor och fakturerade bolaget drygt 600.000 kr vid två tillfällen kring årsskiftet 2002/2003. Bolaget försattes i konkurs i början av 2004. Konkursbouppteckningen innehöll uppgift om leverantörens fordran och bolagets ställföreträdare bekräftade vid edgångssammanträdet den 2 april 2004 att konkursbouppteckningen var riktig. Bolaget hade därmed erkänt leverantörens fordran och en ny preskriptionsfrist började löpa den dagen. Den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen var tillämplig på leverantörens fordran pga styrelsens medansvar, vilket betydde att leverantörens anspråk preskriberades (dvs upphörde) den 2 april 2014. (Obs efter lagändring som trädde i kraft 2013 preskriberas numera fordringar pga styrelsens medansvar 3 år efter uppkomsten av huvudförpliktelsen). Konkursen avslutades under 2004 och bolaget var därmed upplöst. Leverantören skickade kravbrev under 2009 till de personer som hade varit bolagets ställföreträdare och menade att preskriptionsfristen därmed började löpa på nytt. Domstolen menade dock att kravbrev måste skickas till bolaget, inte de personer som tidigare var ställföreträdare för bolaget. I och med bolagets upplösning upphörde dessa personers roll som ställföreträdare. Det är alltså bolaget och ingen annan som gäller för preskriptionsbrytande kravbrev. Deadlinen var alltså den 2 april 2014. Stämningsansökan inlämnades dagen efter, dvs den 3 april 2014. Som Homer Simpson säger: ”DOH”!!

Men om bolaget är upplöst efter avslutad konkurs, hur ska en borgenär kunna skicka ett preskriptionsbrytande krav till bolaget? Enligt domstolen, ska borgenären ansöka hos tingsrätten om fortsatt likvidation. Bolaget blir därmed återupplivat. Borgenären kan därefter skicka sitt preskriptionsbrytande krav till bolaget och på det sättet hålla styrelsens medansvar vid liv. Men ett brev till f d ställföreträdaren duger inte.

Svea hovrätt, mål T 1437-15, dom meddelad den 12 juli 2015

Godtrosförvärv

Det är roligt att fynda och härligt att göra ett klipp. Men den motorcykel som Du kommer över till ett kanonpris kan vara någon annans egendom. Och då kan det fina erbjudande som Du nappade på blir till slut en dyr och tråkig affär. Lagen om godtrosförvärv av lösöre reglerar när en förvärva (i vanliga fall, köparen) får behålla gods som visar sig tillhöra någon annan. När någon annan hävdar bättre rätt till en sak, handlar det om två möjliga scenario. För det första, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom brott. Tjuven tar sig in i garaget på natten och cyklar iväg med Din cykel. Eller fulingen kräver Dig vid pistolhot att överlämna Din mobil. Om Din egendom (cykeln eller mobilen) hamnar så småningom hos en tredje man (tjuven/rånaren har alltså inte kvar saken), kan Du få tillbaka egendomen från tredjemannen utan lösen. Det enda kravet på rätt ägaren är att hon kräver tillbaka godset från tredjemannen inom sex månader från det att hon fick (eller måste antas ha fått) kännedom om tredjemannens innehav.

För det andra, kan rätt ägaren ha blivit av med saken genom ett annat förfarande som i och för sig inte är brottsligt men inte heller schysst. Rätt ägaren kan ha lånat ut saken till någon, som sedan låtsas som om han är ägaren (i stället för att vara låntagaren) och säljer saken till tredjeman. Ett annat fall är att rätt ägaren säljer saken till någon på avbetalning och förbehåller sig äganderätten till dess att köparen till fullo har betalat köpeskillingen. Om köparen sedan säljer godset till tredjeman innan köpeskillingen är till fullo betald uppkommer en tvist mellan rätt ägaren och den andra köparen. I båda lånefallet och avbetalningsfallet saknar ”mellanhanden” rätt att sälja godset vidare till tredjeman men han likväl gör det. I dessa fall, kan rätt ägaren bli av med äganderätten om tredjemannen gör ett så kallat ”godtrosförvärv”.

Ett godtrosförvärv föreligger om två villkor är uppfyllda. Till att börja med måste överlåtaren ha saken i sin besittning vid överlåtelsetillfället. Sedan får det inte finnas skäl för tredjeman att misstänka att överlåtaren saknade rätt att överlåta saken. Lagen listar tre saker som kan föranleda misstankar. För det första kan ”egendomens beskaffenhet” skapa skäl för misstankar. Vissa saker manar till försiktighet. Det är framför allt egendom som oftast säljs på kredit eller genom leasing som till exempel begagnade bilar. Saker som är särskilt frestande för tjuvar, så kallade ”stöldbegärliga” gods manar också till försiktighet. Exempel på dessa saker är smycken och konst. För det andra kan ”förhållanden under vilka (godset) utbjöds” skapa misstankar. Var och när sker överlåtelsen och av vem? På Brunnsparken en fredagskväll av en okänd människa som dessutom verkar drogpåverkad? Gatuförsäljning av en okänd människa är praktexemplar av en skum affär. Prissättningen och betalningssättet kan också föranleda misstankar. Är priset långt under marknadsvärdet för den aktuella varan? Erläggs betalning med annat än pengar? För det tredje, talar ”omständigheter i övrigt” för förhöjd aktsamhet? Här brukar fokus ligga på förvärvarens undersökning. Har man kontrollerat bilregistret om vem som är rätt ägaren? Efterfrågat kvitto eller annan handling som visar att överlåtaren är rätt ägaren? En omständighet som anses bör väcka misstankar är om ett föremål byter ägaren flera gånger på kort tid. Rättspraxis ställer högre krav på professionella aktörer vad gäller undersökningen. En bilhandlare, till exempel, förväntas kunna upptäcka tecken på att chassinummer har slipats bort och andra tecken avsedda att försvåra utredningen. Omständigheter kan till och med påkalla utredning om tidigare förvärv. Men andra ord kan en förvärvare, i vart fall en näringsidkare som handlar inom sitt yrkesmässiga område, behöva utreda överlåtelser i tidigare led för att kontrollera att det finns en sammanhängande kedja av lovliga överlåtelser fram till den aktuella överlåtelsen.

Om feldatering m m



Vi upprättar och skriver under många handlingar. Fakturor, styrelse- och stämmoprotokoll, ändringsanmälningar till Bolagsverket, intyg och olika slag. Många hederliga laglydiga människor tar dock friheter med handlingar som kan medföra straffansvar för brott. Ett felaktigt datum eller belopp eller oriktig vidimering, till exempel. De lagrum som kan vara aktuella är urkundsförfalskning enligt brottsbalken 14 kap 1 § och osant intygande enligt brottsbalken 15 kap 11 §.

För att förstå dessa lagrum måste man bekanta sig med begreppet ”urkund”. En urkund kan ses som en ”handling”, men handlingen måste uppfylla vissa krav (se nedan) för att vara en urkund. Lagen uppger följande exempel av vad som utgör en urkund: protokoll, kontrakt, skuldebrev och intyg. Sedan säger lagen att även andra handlingar som upprättas till bevis eller annars har betydelse i bevishänseende anses vara urkunder. Enligt praxis måste handlingen uppfylla följande krav för att betraktas som en urkund. För det första, ska handlingen innehålla någon uppgift som bevisar något. Ett styrelseprotokoll till exempel utvisar vilka ärenden har handlagts på styrelsemötet. För det andra ska det framgå vem som har upprättat och utfärdat handlingen. Med andra ord, vem som är avsändaren. Avsändaren av styrelseprotokollet är den eller dem som har skrivit under protokollet.

Urkundsförfalskning föreligger när någon upprättar en urkund som innehåller en oriktig uppgift om avsändaren. Om jag till exempel upprättar ett styrelseprotokoll men i stället för att skriva mitt namn skriver jag någon annans namn (oavsett om namnet tillhör en verklig eller diktad person), har jag begått brottet urkundsförfalskning. Däremot är det inte brottsligt att skriva någon annans namn på en handling med den andra personens samtycke. I sådana fall är det rätt avsändaren eftersom namnbäraren vet om det och godkänner att hennes namn åsätts handlingen. Det är dock oklart vad som gäller om faktiskt samtycke inte förelåg men namnbäraren hade samtyckt till det om hon hade blivit tillfrågad. Vidare är det brottsligt att falskeligen förmår någon (styrelseordföranden, till exempel) att skriva under en handling. Till exempel om jag täcker över handlingens innehåll och ber styrelseordföranden att skriva på pappret utan att hon vet vad som står på pappret. Till sist begår man brott om man ändrar eller kompletterar handlingen med andra eller nya uppgifter.

Om någon lämnar osann uppgift i en urkund eller upprättar en urkund för skens skull begår man brottet osant intygande. Här är avsändaren ”korrekt” men handlingen innehåller felaktiga uppgifter. Om ett köpekontrakt undertecknas den 1 januari men parterna daterar handlingen den 31 december, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om bolagsstämman väljer in en ny styrelseledamot en viss dag men protokollet anger ett annat datum för stämman, kan det medföra straffansvar för osant intygande. Om ett bolag upprättar fakturor för arbete som i själva verket inte har utförts och som mottagaren vet om är falska (ett förfarande som förekommer bland annat vid svart arbetskraft), handlar det om handlingar för skens skull och utgör brottet osant intygande. (Om mottagaren inte är med på noterna, skulle det i stället betraktas som bedrägeri). Om någon vidimerar en kopia och därmed intygar att den stämmer överens med originalet kan det medföra straffansvar för osant intygande om så inte är fallet.

Straffansvar för urkundsförfalskning eller osant intygande förutsätter dock att det föreligger ”fara i bevishänseende”. Det måste finnas risk att handlingen förväxlas med den äkta eller sanna handlingen. Vidare ska det finnas risk att handlingen kan komma att användas. Till sist ska det finnas risk om att användandet skulle leda till skada eller olägenhet. Om feldateringen till exempel inte har någon som helst betydelse för någon person eller myndighet, är feldateringen inte brottsligt.