Show me the money . . .

. . . sade konkursförvaltaren till Jimmy. Jimmy svarade att han redan betalat pengarna. Vilket han hade gjort, dock till "fel" konto. Good enough, säger Svea hovrätt som befriar Jimmy från skyldigheten att betala en gång till.

Jimmy hade lånat ut 250 tkr till de nyblivna kompisarna Jesper och Linas. Trion träffades på Stadion Bar i Rimbo och började genast snacka business. Någon affär blev det dock inte. Jesper överförde 105 tkr från hans bolag, Nord & Lusys AB till Jimmy den 25 februari som delbetalning av hans lån. Överföringen av bolagets pengar för reglering av ägaren Jespers privata skuld är dock inte 100% OK. Några dagar senare bad Jesper därför Jimmy att återbetala pengarna. Jimmy överförde därför 100.000 kr till ett konto som hade anvisats av Jesper. Vi vet inte var pengarna hamnade, men det var tydligen inte bolagets konto. Bolaget försattes strax därefter i konkurs.

Konkursförvaltaren menade att Jimmy hade mottagit pengar som han visste tillhörde bolaget. Så långt var parterna överens. Men Jimmy hävdade att han betalade tillbaka 100.000 kr och det kan inte vara hans fel att pengarna inte kom bolaget tillhanda.

Tingsrätten ansåg att Jimmy var skyldig att återigen betala beloppet till bolaget. Svea hovrätt har nu ändrat tingsrättens dom och befriat Jimmy från betalningsskyldigheten avseende de 100.000 kronor som hade betalat till det uppgivna kontot. Eftersom Jesper vid tillfället för betalningen var bolagets ställföreträdare, kunde Jimmy utgå ifrån att pengarna kom bolaget till handa och reglerade därmed hans skuld till bolaget. (Jimmy var däremot tvungen att betala 5.000 kronor som inte var med i den första återbetalningen).

Svea hovrätt, mål T 1053-10, den 21 december 2010

Tillskott eller lån?

Det var frågan som Svea hovrätt nyligen avgjorde. Tre personer skulle öppna en internetcafe men behövde finansiering och råd för att förvekliga deras affärsidé. De kom överens med en investerare, här kallad Fredrik, om att Fredrik skulle svara för rörelsekostnader under uppstartsfasen samt att han så småningom skulle erhålla aktier i bolaget. Fredrik satte in drygt 400.000 kronor i rörelsen. Det framgår inte av domen men jag antar att bolaget försattes i konkurs eftersom Fredrik stämde en av styrelseledamöterna. Fredriks talan gick ut på att han hade lånat ut pengarna till bolaget och att bolaget var likvidationspliktigt vid lånetillfället men att styrelsen inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. (En styrelseledamot kan bära ett personligt ansvar för bolagets skulder under vissa omständigheter). Det var oklart om likvidationsplikt förelåg och om styelsen hade vidtagit erforderliga åtgärder. Men det spelade ingen roll eftersom båda tingsrätten och hovrätten fann att Fredrik hade lämnat ett tillskott och inte något lån. Ett bolag är inte återbetalningsskyldigt för tillskott, bortsett från vissa omständigheter som här inte var aktuella. Eftersom bolaget inte var skyldigt att återbetala tillskottet kunde något personligt ansvar för styrelsen inte vara aktuellt.

Parterna hade tydligen skrivit ett aktieägaravtal, vilket torde ha klarlagt parternas rättigheter och skyldigheter. Jag har inte läst aktieägaravtalet (någon bilaga till domen finns inte), men det verkar ha varit ganska oklart på många punkter. Viktigt att skriva aktieägaravtal (och även övriga avtal för den delen) med precision och klargör parternas skyldigheter och rättigheter på ett sätt som undanröjer risken för tvist i stället för luddiga formuleringar som skapar risk för tvist.

Svea hovrätt, mål T 6298-09, den 16 november 2010

Behörig att ingå förlikningsavtal?

Inte alltid lätt att veta vem som företräder en juridisk person. Det fick Skanska erfara vid en rättsprocess som avgjordes för drygt en månad sedan. Allt började med en bristfällig VVS komponent som Skanska köpte in från en svensk grossist, som kallas nedan för Alvesta. Alvestas VD hette Lars. Defekten orsakade omfattande skador och Skanska krävde Alvesta på skadestånd genom brev den 19 mars 2008. Förhandlingar pågick både före och efter kravbrevet och Alvesta företräddes vid dessa förhandlingar av VDn Lars. Drygt en månad efter Skanskas kravbrev "fusionerades" (tänk förlossning, fast åt andra hållet) Alvesta upp i ett annat bolag, som kallas nedan för Solar. Alvesta blev därefter en division av Solar och Lars blev divisionchefen. Förhandlingar fortsatte och ledde till ett möte i september 2008. Lars medverkade vid mötet och kom då överens om att Alvesta/Solar skulle ersätta Skanska med drygt 3 mkr. När Skanska skickade ett brev med begäran om betalning i enlighet med överenskommelse svarade Solars högre chefer att Lars inte var behörig att binda Solar till något, i vart fall inte till en skyldighet att betala 3 mkr.

Utgångsläge är att styrelsen i sin helhet samt personer särskilt utsedda av styrelsen (dvs särskild firmatecknare) kan binda bolaget. VD är därutöver behörig att binda bolaget till löpande förvaltningsåtgärder. Lars var dock inte styrelsen, firmatecknare eller (vid det läget) VD. Hade han fullmakt? Det var frågan för tingsrätten.

En anställd har en behörighet som följer med lag eller "sedvänja". Denna typ av fullmakt kallas för ställningsfullmakt. Skanska åberopade ett yttrande från en rättsexpert som skrev att det är vanligt förekommande i "rättslivet" att en "mellanchef" är behörig att träffa uppgörelser, "i all synneherhet inom fastighets- och byggsektorn". Tingsrätten sågade utlåtandet, som saknade underlag/bevis för påståendet om vad som förekommer i rättslivet. Tingsrätten ifrågesatte även om en VVS-grossist tillhör den s.k. bygg- och fastighetssektorn.

En toleransfullmakt uppkommer om någon obehörig uppträder med huvudmannens goda minnen vid flera tillfällen utan att huvudmannen ingriper. Men det var inte heller aktuellt här eftersom Lars inte hade utgett sig för att vara Solars representant vid flera tillfällen.

Det återstod kombinationsfullmakt. En sådan fullmakt uppkommer om huvudmannen gör något som ger tredje man intrycket av att någon har en fullmakt. I detta fall hade Skanska inledningsvis kontaktat Alvestas fillial, som i sin tur hänvisade Skanska vidare till Lars. Hänvisningen var den åtgärd som gav Skanska en befogad uppfattning om att Lars var behörig. Det spelade ingen roll att Alvesta senare gick upp i Solar. Solar "ärvde" Alvestas rättigheter och skyldigheter, inklusive den "belastning" som hänvisningen innebar för Solar i detta fall. Hänvisningen, tillsammans med Lars ställning som styrelseledamot samt hans medverkan under förhandlingarna tillsammans skapade en kombinatinsfullmakt. Solar var således förpliktat att fullfölja avtalet.

Stockholms tingsrätt, mål T 10812-09 den 26 oktober 2010

Lojalitetsplikt vid avtalsförhållande

Räcker det att följa kontraktet till punkt och pricka eller har vi ett ansvar att gå något längre än det som står inom kontraktets fyra sidor? Ja, det har vi, säger Svea hovrätt i ett spännande case om avtalstolkning. I själva verket handlade målet om två personer som köpte en fastighet från två personer. Men för att förenkla denna referat tar jag mig friheten att banta ner partsställningen till en köpare och en säljare.

Parterna undertecknade ett köpekontrakt som innehöll en s.k. låneklausul. Innebörden av klausulen var att köparen hade rätt att hoppa av köpet om banken inte beviljade ett lån. Köparen hade i o f s redan fått ett s.k. lånelöfte från banken. Lånelöftet innebär att banken i princip är beredd att lämna ett lån under förutsättning att köparen fullföljer de sedvanliga ansökningsrutinerna och att inget oförutsett inträffar.

Efter kontraktskrivningen men före tillträdet tog köparen kontakt med banken och uppgav att dennes framtida inkomster kanske skulle vara lägre än tidigare bedömt. Köparen uttryckte själv en viss skepsis till att kunna återbetala lånet. Banken bestämde sig därför för att inte bevilja lånet. Köparen åberopade då låneklausulen och hoppade av köpet. Hmmm. Avtalsbrott eller inte?

Visserligen stod det i kontraktet att köparen hade rätt att hoppa av om banken inte beviljade lånet. Och banken onekligen sade nej till lånet. Men säljaren menade att låneklausulen skulle vara tillämplig om banken själv tog initiativet till en omprövning av lånelöftet. Köparen skulle däremot inte själv underminera sina chanser till lån. Här handlade det inte om någon försämring av köparens ekonomi utan mer om köparens kalla fötter.

Hovrätten håller med säljaren. En avtalspart har rätt att utgå ifrån att motparten skall "uppträda lojalt", menar hovrätten. I detta fall agerade köparen illojalt genom att själv sabotera sina lånemöjligheter. Mot bakgrund av lojalitetsplikten ansåg hovrätten att säljarens tolkning av låneklausulen var tillämplig. Köparen tvingades betala skadestånd om drygt 750.000 kronor plus ränta samt rättegångskostnader (tingsrätten och hovrätten) på drygt 700.000 kronor. Eftersom köparen troligen hade även egna rättegångskostnader gissar jag att priset på köparens misstag översteg 2 mkr.

Svea hovrätt mål T 362-09 den 22 oktober 2010.

Styrelseansvar: Den som väntar på något gott . . .

Kanhända att jag börjar bli tjatig, men här kommer ännu ett case av styrelseansvar för bolagets skulder. Först, det gamla vanliga. Bolaget går back med hur mycket pengar som helst år in och år ut. Revisorn påpekar för styrelsen att bolaget har likvidationsplikt och att de behöver upprätta en kontrollbalansräkning. Styrelsen struntar i det och kör vidare. Till slut, försätts bolaget i konkurs och en motiverad men oprioriterad borgenär (såsmåningom, se nedan) stämmer styrelseledamoten. Styrelseledamoten har under dessa omständigheter ett personligt ansvar. Så var även fallet här. Nu, till det ovanliga med detta case. Borgenären väntade ca 12 år innan denne väckte talan mot ledamoten. Borgenärens faktura förföll till betalning under maj 1997. Borgenären krävde styrelseledamoten i januari 2007. Det framgår inte av tingsrättens dom varför borgenären väntade så länge. Styrelseledamoten hävdade bl a att borgenärens fordran var preskriberad.

Tingsrätten utgick tydligen ifrån att den allmänna 10-åriga preskriptionsfristen gäller styrelsens personliga ansvar, vilket är riktigit. Tingsrätten ansåg att preskriptionsfristen började löpa vid fakturornas förfallodatum, vilket troligtvis är fel. Borgenärens fordran uppkommer vid beställningen eller leveransen. Det torde ha inträffat något tidigare än fakturans förfallodag. Men tingsrättens troliga misstag i denna del påverkar inte resultatet, eftersom leveransen tydligen ägde rum i nära anslutning till faktureringen.

Borgenären lyckades alltså med talan trots att denna väntade nästan 10 år för att kräva styrelseledamoten och ytterligare 2 år innan denne väckte talan. Förutom fakturans kapitalbelopp fick borgenären dröjsmålsränta från den 30 maj 1997. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Mora tingsrätt mål T 611-09, dom den 13 april 2010.

Director Liability for Corporate Debts

Under Swedish law, directors (and under certain circumstances, other company representatives) are liable for corporate debts if they fail to take certain steps despite grounds to believe that the corporation's registered share capital is impaired by more than 50 %. Wow, that was a mouthful! It's not as complicated as it sounds. Let's look at the various components seperately. What's registered share capital? It's simply an amount that you get by multiplying number of shares outstanding by the par value per share. For example, if the corporation issued 1,000 shares at a par value of 100 SEK per share, the registered share capital is 100,000 SEK. When is it impaired? When shareholder equity is less than the registered share capital. Equity is the amount left over when all corporate debts are paid. So, if the company has 200,000 SEK in assets and 100,000 SEK in debts, its shareholder equity is 100,000 SEK. If it's shareholder capital is 100,000 SEK, no problem- it's registered share captal is intact. On the other hand, if shareholder equity is 95,000 SEK and registered share capital is 100,000 SEK, it's share captial is "impaired."

Back to the formula described above. If the directors have reason to suspect that the share capital is impaired by more than 50 %, they must take certain steps. The steps are: first, promptly prepare a special balance sheet and have the auditor review it. Second, if the balance sheet confirms their suspicion, call a shareholders' meeting as soon as possible. Third, if the shareholders vote to continue, the directors must call a new shareholder meeting and present a new special balance sheet within 8 months of the first shareholder meeting. Fourth, if the second special balance sheet does not show that the share capital is 100 % intact, then the directors must petition the court to liquidate the company.

That's a lot to keep track of. But if the directors fail to take the necessary steps within the time limits prescribed, they are personally liable for corporate debts that arise after their failure. A director of a construction company learned this the hard way in a decision recently affirmed by a Swedish court of appeals. The director was owner of a construction company that was a subcontractor in a construction project. Between April-July 2004, the company bought products used in the project but was unable to pay for the products. The company was placed into bankruptcy in September 2004 and the supplier did not receive any payment in the bankruptcy proceeding. The supplier sued the director. The court found that the company's share capital was completely wiped out as early as March 2004. The company's monthly financial reports did indeed show that the capital was impaired. So that was that, the director was ordered to pay more than 300,000 SEK as well as the supplier's court costs of more than 100,000 SEK. The ruling has been affirmed on appeal.

The moral of the story: keep an eye on the corporation's financial condition and call a lawyer for advice if you suspect that shareholder equity is less than registered share capital.

Svea hovrätt, mål nr T 5925-08, den 7 juli 2010

Bolaget likvidationspliktigt, styrelsen ansvarig för skulderna

Enligt svensk aktiebolagsrätt måste styrelsen följa ett visst körschema så fort ledamöterna har skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av bolagets aktiekapital. Lägg märke till att det räcker med blotta misstankar om underskottet. Styrelsen kan alltså inte vänta tills de är säkra eller ens ganska säkra att så är fallet. Så fort de anar att så kan vara fallet, får de agera. Det som behöver göras är först och främst att upprätta en kontrollbalansräkning. Detta skall också granskas av bolagets revisor. Om kontrollbalansräkningen visar att det egna kapitalet understiger hälften av aktiekapitalet, måste styrelsen kalla till en bolagsstämma. Bolagsstämman skall då ta ställning till om bolaget skall träda i likvidation eller kämpa vidare. Om stämman beslutar att kämpa vidare måste ny kontrollbalansräkning läggas fram på ny stämma inom 8 månader. Om den nya kontrollbalansräkningen visar att aktiekapitalet är intakt, är faran över. Om aktiekapitalet inte är intakt måste bolaget försättas i likvidation. Om styrelsen missar något steg eller tar för lång tid vid de olika stegen är styrelsen ansvarig för bolagets skulder som uppkommer efter förseelser.

Stockholms tingsrätt har nyligen ålagt tre styrelseledamöter att betala ca 90.000 kr jämte ränta och rättegångskostnader på ca 190.000 kronor till en borgenär. Tingsrätten fann att styrelsen hade skäl att misstänka att aktiekapitalet var förbrukat redan vid ingången av 2003. Inte desto mindre blev kontrollbalansräkningen granskad av revisorn först i augusti 2003. Inte nog med det hade kontrollbalansräkningen undertecknats av en av tre ledamöter. Enligt tingsrätten måste den undertecknas av minst hälften av ledamöterna för att det skall räknas som en kontrollbalansräkning.

Stockholms tingsrätt, mål T 4963-09, den 1 juni 2010